Generation smurf eller bara åldersnoja?

Det känns som ett andetag sen man satt där framför Tv:n och tittade på "Pojken med guldbyxorna" och tänkte att ett par såna brallor hade varit bra att ha. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var söt. För några år sen gick den i repris och jag blev jätteförvånad. Han söt...? Allt var filmat i brunt kändes det som. "Vilse i pannkakan" var ett kapitel för sig. Jag var livrädd för Storpotäten och började nästan gråta när han kom med sitt "pott pott pott.." Å andra sidan älskade jag "Drutten och Gena" och "Anita Och Televinken". Televinken hade jag på skiva också. För att inte tala om soffan i "Boktipset" med Stefan Mählkvist. Den som såg ut som händer. En sån skulle jag köpa när jag blev stor.

Som underhållning tittade vi på "Nygammalt med Bosse Larsson" där man tyckte att Bröderna djup var lite tokroliga. Vi skrattade åt "Fleksnes" och "Papphammar".
Jag minns också pilen som blinkade uppe i högra hörnet på Tv:n när något nytt program började på den andra kanalen. Tänk en sån pil med dagens utbud. Den hade blinkat hela tiden.

Igår hörde vi en låt på radion, kommer inte ihåg vilken. Men plötsligt hör jag mig själv säga till lilla K: Den här musiken tyckte jag och pappa om när vi var unga. Hallå! Hur gammal är jag då? Det där lät som närmare 60.

Tiden går så otroligt fort. Men när man klagar på Tv-utbudet kanske man ska vara glad att utvecklingen gått lite framåt ändå...

Apropå smurf. Sambon har en hel samling med smurfar. Och han har svamphuset som de kan bo i! Det var säkert dyrt... Både svamphus och smurfar är i säkert förvar för klåfingriga små händer.
Någon "handsoffa" blev det inte heller, som tur är...