Det dåliga samvetet gör sig påmint

Lilla K har suttit en stund på sitt rum och nu kommer hon med ett brev som hon skrivit alldeles själv.I hörnet på pappret har hon klistrat en juletikett som hon tyckte var fin. Ordagrant står det så här: "KÄRA MAMMA OK PAPPA JA VEL SO GÄNA AT NI HADÄ KUNAT LEKA MÄD MÄJ NÅGON GÅNG PUS Å KRAM"

Alltså, hjärtat brister. No comments...

Sjuk

Jajamensan. Det irriterande halsontet övergick i influensa. Det känns som om jag har rakblad i halsen. 39,6 i feber gör ju ingen lycklig heller precis...Nu har den värsta febern gått över men jag känner mig långt ifrån ok.

Jag som hade längtat så till denna julledighet. Jaja. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Däremot har jag spenderat mycket tid i soffan. I princip all tid. Tittandes på TV. Efter 3 dagar är det inte särskilt givande. I går kväll var 80-talsfilmen Youngblood på nån av kanalerna. Herregud! Och den som jag såg på bio, och dessutom tyckte var bra - då alltså. Gud, vilken töntig film!!!! En riktig kalkon. Det bästa var att filmen skulle handla om hockey på juniornivå, men de flesta såg ut som om de var i 35-40 årsåldern. Särskilt elakingen i det elaka motståndarlaget. Han såg ut som Thomas Wassberg i sina glansdagar. Fast elakare. Töntigt.

Nä, nu ska jag gå och dricka lite te. Allt för att slippa hostan.

God Fortsättning

Julafton kom och gick. Det blev en otroligt lyckad dag, förutom för lilla K som avslöjade bluffen så fort sambon satte foten som tomte innanför dörren. Detta var ett svek hon hade svårt att komma över.

Huset var fint och juligt, maten god och riklig och sällskapet trevligt. En väldigt bra och lagom jul! När gästerna gått började sambon känna sig lite frusen. De senaste veckorna har både han och lilla K varit förkylda och rätt krassliga. I morse vaknade sambon först fråmåt halvelva och med 38,5 i feber. Som vuxen blir man ju rätt knockad. Han sov resten av dagen och slog upp ögonen lagom till Pirates Of the Carribean började. Han såg bitvis av filmen och slumrade resten. Febern hann stiga till 39,4. KNOCKED OUT!

Lilla K klagade över att hon hade ont i örat redan i morse, men nu på kvällen var det riktigt illa. Vi får se om det blir en tripp till farbror doktorn i morgon.
Själv har jag klarat mig tills nu, men nu börjar även jag känna en liten irriterande smärta i halsen. Så går det när man längtar efter att få vara lite ledig över julen.

Tur att det klarade sig igår i alla fall. Tänk om vi hade fått ställa in alltihop. All mat...

Nu ska jag gå och lägga mig och fundera över livet.
Natti Natti

GOD JUL...

I morgon är det den stora dagen D. Då är det jul. Igår tog jag och sambon ett race på Ge-Kås i Ullared. Lite sent kan man tycka, men julklappar till lilla K blev det i alla fall. Alldeles för många dessutom. Vi som skulle hålla igen. Den nyinköpta ljusslingan till altanräcket satte jag upp inatt. Med alldeles för lite på mig stod jag där och trasslade med den förbaskade ljusslingan som jag tjatat hela december om. Blå om fingrarna trädde jag slingan mellan de alldeles för trånga spjälorna. Men nu lyser den fint och fingrarna tinade så småningom.

Häromdagen fick jag tokspelet! Ett Riktigt Utbrott!!! Det började som en liten stilla diskussion vid matbordet med sambon och slutade i det värsta grälet de senaste fem åren. Jag var så arg. Nästan så att jag blev lite orolig själv. Allt slutade med att jag var ringde upp mamma och ställde in allt vad jag julen heter. Det var ytterst nära att jag hivade ut granen som jag nyss klätt tillsammans med lilla K, med kulor, ljus och hela skiten. Jag passade också på att be de flesta i min närhet att dra dit pepparn växer. Jag var så arg att jag kände hur näsvingarna fladdrade. Till slut lugnade jag ner mig, vi blev vänner och julen skall firas i alla fall.

Så nu står jag här bland köttbullar (egengjorda för att döva mitt dåliga samvete) inköpt mat i mängder och julklappar. Skinkan har åkt både in och ut ur ugnen och står färdig på köksbänken, med nejlikor och allt.

Det är bara städningen kvar och jag räknar inte med att vara färdig förrän någon gång framåt småtimmarna. Sen ska här firas jul!

God Jul

Julen närmar sig - med stormsteg!

Och jag är inte i närheten av att vara färdig med julklappsinköpen. Tiden springer ifrån mig. Sanningen att säga har jag inte börjat med julklappsinköpen ens. Julafton är om nio dagar. Samma story varje år så jag får skylla mig själv.

Jag funkar nämligen på det sättet. Har jag för gott om tid på mig blir det bara pannkaka av alltihop. Jag måste ha en viss tidspress för att vara effektiv. Det gäller allting. I år har jag ändå överträffat mig själv. Här har gjorts chokladkola, bakats lussekatter och dekorerats pepparkakshus. Observera dekorerat, jag köpte nämligen ett hus med färdiga väggar. Ett nyckelfärdigt pepparkakshus. Tillvalen gör man själv.

Idag är jag hemma med K som är vrålförkyld. Jag är tacksam så länge det inte är kräkasjuka. Det passar inte in i min tidsplan just nu. Med tanke på julklappsinköpen.
Vi har kladdat ner hela köksbänken med med mintkyss-smet och smält choklad. Det är svårare att få bort än vad man tror.

Vad det gäller inköpen så ska vi ha en lite lägre nivå i år. Många jag känner ska göra likadant. Men ljus kan man inte få för mycket av. Varken levande eller konstgjorda. Här gäller det att jaga bort mörkret och depressionerna med mesta möjliga antal lampor. Jag gläds åt att de i år fläskat på mer än nånsin med ljusen i julstaden Göteborg. Vita, blåa, röda, slingor, nät, i granar och på varje stolpe. Underbart.
Själv har jag eldat upp en smärre förmögenhet på värmeljus, blockljus och vanliga vita långa. Ju fler desto bättre.

På nyheterna babblar de om den ekonomiska krisen, eller rättare sagt Den världsomspännande ekonomiska krisen. Det bästa är detta citat från en ekonomisk expert: " Vi ser nu tydligt att vi går in i en lågkonjunktur och att den ekonomiska krisen nu kraftigt fördjupas" Nähä??? Är det inte det vad alla sagt på varenda nyhetssändning hela hösten? Hur djup kan den bli? Jag gissar att den kommer att fördjupas ytterligare ett tag till. Från dessa inslag hoppar man raskt över till nästa. Klimatförändringarna. Fakta blandas med bilder från kalvande isar och isbjörnar som drunknar. Då byter jag kanal.Jag orkar nämligen inte se allt elände.
Jag leker struts och stoppar huvudet djupt ner i sanden en stund för att glömma allt om varsel, vinstvarningar, kriser och isar. Då sätter jag på en skiva, skruvar upp volymen och drömmer mig bort. That's me. Och vi vet ju alla att det kommer att vända uppåt. Förr eller senare.

Allt ordnar sig...

Den sista tiden har vi fått gjort en del. Telefonen är tillbaka sen ett tag. No thanks to Relacom som tyckte att sambon skulle komma med idéerna själv, vilket han också gjorde. Resultatet blev dessutom otroligt bra. Själv är bäste dräng...eller vad man nu säger.

Vi har också tapetserat för första gången. Lite trixigt till att börja med. Vi slösade en del tapet på felskurna våder och andra missöden, men slutresultatet blev kanon.

Det har varit en helt ok period faktiskt, trots mörker och regn.
I morse var jag och lilla "K" uppe tidigt och grattade sambon som fyller år. Frukost på sängen och paket. Jag sprang gatlopp på stan igår eftermiddag för att hitta nåt. Förra årets present var inte helt lyckad kan man säga. Ett egenhändigt tillverkat presentkort på Sea Sea. Jag tänkte att om han hittade nåt till båten där så skulle jag betala. Det blev aldrig av och presenten uteblev. I år fick han 3 paket. En ny plånbok, en skön tröja och ett par "Slappisbyxor". Han blev riktigt glad! Kul.

När han sen kom till jobbet fick han reda på att de ska spara in 25% i budgeten, dvs 1,5 miljarder kronor. Kul present... De kommer att skära ner på personal, men inga definitiva besked kommer före jul och nyår. Det kan röra sig om 1000 personer eller mer som blir varslade.
Vi har nästan gått och väntat på att det ska komma. Nervöst och oroligt. Ledsamt.
Skulle det värsta hända så måste det ordna sig på nåt sätt. Vi löser det också, som allt annat.
Ikväll ska vi ha ett kalas i miniformat. Men vi ska äta gott och umgås. Glömma det tråkiga för en stund.
Stoppa huvudet i sanden. Bara för en stund.

Bara massa krångel

Den senaste tiden känns det som om vi varit förföljda av otur. Det börjar bli rätt så irriterande.
Först gick diskmaskinen sönder. Maskinen är bara tre år gammal och borde rimligtvis hålla lite längre. På IKEA fick vi reda på att det var 5 års garanti på alla vitvaror. Eftersom vi aldrig fick några kvitton av förra ägaren så började jakten på honom och kvittona. Tre veckor senare vi fick till slut alla kvitton och sambon ställde sig återigen i kö på IKEA. Då sade de plötsligt att det var tre års garanti på maskinen och att det är först nu man infört garantier på 5 år.

Nu har jag handdiskat i 5 veckor och det börjar bli rätt tråkigt. Vi har ringt reparatör och väntar på att de ska komma och laga maskinen. Just nu känns det som om vi kan vara glada om de kommer före jul.

Mitt i allt detta var vår båt nära att krossas i stormen. Eftersom hamnen ligger så utsatt är det inget försäkringsbolag som velat försäkra hamnen. Dessutom visade det sig att bommarna, som i vårt fall gick av och gjorde ett stort hål rakt genom skrovet, är garantarerade att hålla för 21 m/s. En klen tröst när det blåste 35-37 m/s. Detta visste vi inte när vi tog platsen och med facit i hand var dett ett korkat beslut att flytta hit båten. Det kommer att kosta oss 10 000 i självrisk.

Sen skulle det köpas ved att elda med i vinter. Efter noggrann research hittade sambon ett företag som levererade torr björkved ända fram till huset. Givetvis var den inte torr. 5 kubik uppstaplad fuktig ved. Det är ju inte bortkastat, den går ju att använda nästa år, men ett klart irritationsmoment.

Det senaste krånglet inträffade förra veckan då vi skulle installera vår nyinköpta luftvärmepump. Installatören kom och satte upp den och allt verkade vara just perfect. Varmt och skönt. Problemet visade sig först när jag skulle ringa till sambon och berätta hur bra pumpen funkade. Telefonen = död. Bredbandet också.

Slutsatsen blev att installatören borrat sönder vår telekabel. Jag ringde telia som gjorde en felanmälan. Sambon ringde till installatören, men där blev det tvärstopp. Han hade inte gjort något fel. Jag ringde firman där vi köpt pumpen, och han i sin tur ringde installatören igen. Firmagubben ringde tillbaka till mig och sade att vi får ta hit en tekniker från telia som konstaterar att installatören gjort fel. Fakturan får i så fall installtionsfirman betala.

Vår snälla granne satte upp en nödsladd som går tvärs över fasaden och in i hallen där den hänger tvärs över väggen. Den är röd och ful med just nu funkar både bredband och telefon. Vi vill ändå ha det åtgärdat.

Igår ringde teknikern från telia. Jag citerar:
-Jaha, du har problem med telefonen.
-ja, svarar jag. och förklarar problemet.
-Men, kan inte grannen göra klart resten då? frågar han sen.
-Nä, det kan han inte. Han har väl inte tid med sånt svarar jag. Och lösningen är bara en nödlösning. Han frågar sen en massa tekniska frågor och jag ber honom ringa sambon som är lite bättre på att förklara.

När han sedan ringer sambon blir reaktionen. " - Och hur vill du att vi ska lösa det här då?" HALLÅ!!!!!! Det är väl lite av idén med att jobba som teletekniker att lösa just såna här problem? Kan man bli tröttare?
Nu skulle han återkomma till sambon på torsdag och då får vi se vad som händer. Fortsättning följer.

Undrar vad som går åt helskotta härnäst?

Magproblem och höstutflykt

En biverkan av att äta antibiotika kan vara, utan att gå in på detaljerna, att man får vissa problem med magen. Det har varit lite upp och ner med den saken. Därför blev jag lite fundersam när dessutom sambon fick biverkningar också. Givetvis var det inga biverkningar han led av utan kanske mer troligt sviterna av de friterade räkorna han åt på lunchen.

Att han dessutom fick så ont i magen att han bokstavligt talat höll på att tuppa av gjorde inte det hela roligare. Till slut lyckades han ta sig in till sängen och somnade på 4 sekunder.

I morse kändes allt bättre men vi avbokade inplanerade gäster och lekkompisar. Man vill inte ta några risker.

Till slut bestämde vi oss i alla fall för att våga oss utanför huset. Vi åkte över bron till Tjörn och Sundsby Säteri. VILKET STÄLLE! Hur mysigt som helst. Margareta Huitfeldt styrde och ställde på säteriet på 1600-talet.

Där finns en butik med dansk inredning, böcker mm och världens mysigaste café.
Om man vill kan man ha små bröllopsmiddagar eller andra fester.
Ett utdrag ur menyn:

Varmrätter

Örtbakad fläskfilé
Serveras med potatisragu & kantarellsås.
Ugnsbakad kycklingfilé
Bakad i ugnen med chevrésås, serveras med rostad potatis.

Italiensk buffé
Tomat & mozzarella sallad, kycklingspett, vegetarisk pastasallad (soltorkad tomat, minimajs, svamp & purjolök, allt blandas med en paprikasås), parmaskinka, färskostfylldapaprikor, crostini med tomatröra, foccacia bröd.
Pannacotta & kaffe.

Tjörntallrik
Kokt potatis, gräddfil toppad med gräslök & sill från klädesholmen, Hembakat knäckebröd med ost crème. Ägg med räkor & dill, Cheddarostpaj, samt laxtårta.


Eller varför inte en liten dessert? Här är exempel:

Desserter:

Hjortroncheesecake
En krämig cheesecake med smak av vit choklad, Toppad med ett hjortrontäcke.

Kanelpannacotta
Serveras med äpplechips samt en citron & äpplesås.

Mörk chokladtryffel
Serveras med marinerade skogsbär.

Detta låter ju inte alltför motbjudande...Slurp.

Jaja, nåt giftermål är väl lite för mycket att hoppas på men man vet ju aldrig. Hoppet är ju det sista som överger människan. Sägs det...

Bröllop eller ej. Det är väl värt ett besök.

I stormens spår

Natten mellan lördag och söndag blåste det 35 m/s i byarna vid Måseskär. Inte nog med att hamnen där vår båt ligger är utsatt, det visade sig också att själva konstruktionen är för vek. Bommarna som är placerade på var sida om båten och där man också förtöjer båten gick av vid fästena. Eftersom tamparna satt kvar i den del som är fäst vid bryggan skavdes sidan på båten upp mot de vassa kanterna på den trasiga bommen.

Via försäkringsbolaget har vi fått kontakt med en firma i Rönnäng som ska laga vår sårade båt. Tyvärr verkar det som om vi åker på att betala självrisken på 10 000 kr.
Det blir en senare fråga. Huvudsaken är att den kommer upp så fort som möjligt. Båten hade inte klarat att ligga kvar i vattnet till helgen när nästa storm är på väg.

Vår nödvändiga lilla närbutik brann i morse. Polisen misstänker grov mordbrand. Det tog två timmar för brandkåren att släcka branden.

Var ska jag nu handla mina frallor som jag brukar gnaga i mig på bussen när jag inte hunnit äta frukost?

Ingen jättebra helg om man säger så.

Psykologi

Häromdagen fick jag plötsligt ont i vänster bröst. Jag tänkte inte så mycket på det men igår kväll sprängvärkte det och jag tänkte att jag kanske skulle kolla upp det i alla fall. I morse ringde jag till cityakuten men där kunde de inte hjälpa mig. Damen i andra sidan av luren lyckades däremot skrämma mig rätt rejält när hon sade att jag måste söka vård med en gång, att jag absolut inte fick vänta. Hon hänvisade mig vidare till axessakuten och fick mig att lova att åka dit direkt. Jag blev livrädd och alldeles iskall.

Jag bestämde mig för att åka dit med en gång. Efter en stunds väntetid på axessakuten kom jag till slut fram till kassan. De kunde inte heller hjälpa mig eftersom de inte kan diagnosticera den typen av fall och jag blev återigen hänvisad vidare till min vårdcentral i Stenungsund. Mannen i kassan på axessakuten var i alla fall snäll och skrev ut en lapp med telefonnummer. Där står jag på en gata i Haga och ringer och förklarar mitt ärende. Jag fick en tid på eftermiddagen och begav mig till tåget. Man hinner tänka mycket när man sitter på ett tåg. Jag hade inte ens ätit frukost utan fick klämt i mig en kanelbulle på vägen.

Till slut fick jag träffa en läkare. En läkare i samma ålder som jag själv. Inte jätteroligt. Jag blev så nervös och pladdrade oavbrutet innan jag till slut fick förklarat att jag tyckte att hela situationen var jättejobbig. Jag som knappt klarar av att byta om på stranden. Han visade sig vara mer förstående än vad jag trodde och sade dessutom att det märktes att jag var ganska stressad...Konstigt? Han frågade mig vad jag tänkte att det kunde vara. Kanske cancer, svarade jag. Det är helt absurt att jag sitter hos läkaren och pratar om cancer.

Han sade att det kunde vara en infektion och skrev ut antibiotika. Han fixade också en akutremiss till mammografi. För säkerhets skull. Skulle det vara nåt annat var det bra att jag hade sökt vård i ett tidigt stadium. Han ville veta om infektionen hade nån bakomliggande orsak.

I såna här situationer väger man alla ord på guldvåg och försöker analysera det som inte sägs. Man känner sig liten, ynklig och utsatt. "Tänk om" ploppar upp i huvudet.

Han sade att jag inte skulle behöva vänta mer än två veckor på mammografin. Två veckor tänkte jag, jag vill inte vänta mer än två timmar. Jag vill veta att allt är bra NU!

Det känns ändå bra att jag har sökt vård. Det är säkert inget. En infektion bara. Som jag dessutom fått medicin mot.

Hoppas...

Jag blir så trött...

...på dessa telefonförsäljare som ideligen ringer hem. I går var det nån som skulle "ge bort" brickor som sätts på nyckelknippan så att borttappade nycklar kan lämnas till polisen. -Vad är haken? frågar jag. Det finns ingen svarar tjejen i andra sidan luren. Det enda är att du själv måste avsluta abbonnemanget efter 6 månader. Okej, säger jag. Där var haken. Då är jag inte intresserad. De lever ju på att man givetvis glömmer bort att avsluta efter 6 månader, liksom bokklubbarna lever på att man glömmer avbeställa bokpaketet.

På morgonen när jag stressad springer genom centralstationen i Göteborg är det alltid nån som försöker stoppa mig. Antingen är det telefonoperatörer eller också någon marknadundersökning. Jag har inte tid och är inte intresserad. Nu försöker jag bara undvika ögonkontakt.
De fullkomligt kastar sig över folk. Fruktansvärt irriterande.

Jag har registrerat vårt telefonnummer hos Nix så att man slipper de flesta telefonförsäljarna hem i alla fall. De som stopar mig på stan är svårare att bli av med. De är som irriterande myggor.

Jag skulle vilja ha en blinkande skylt på mig med texten: NOT INTERESTED!!!!

I morgon slipper jag dem. Jag är ledig och förskonad från alla irritationsmoment. I morgon ska jag bara vila och njuta av en skön dag. Kanske städa lite. Bara kanske...

Aktiviteter

Lilla K har börjat på dans. Första gången var vi med och tittade på. Trodde vi ja. "Alla föräldrar som står och tittar på ska också vara med" ropar dansläraren glatt. Kl var strax efter 9 på lördagsmorgonen och jag borde sitta vid frukostbordet med en stor kopp kaffe och tidningen framför mig. Vi bara tittade på varandra, men sen var det bara att sätta igång.

I mina alldeles för tajta vita jeans kämpade jag för att hänga med. Man vill ju se lite cool ut. Jag lade ner den tanken efter några sekunder och insåg att det inte bara var jag som ätit lite för mycket på semestern och att de andra mammorna och papporna såg precis lika förvirrade ut. Vi ålade oss, låg på rygg och cyklade och försökte hänga med i dansstegen så gott vi kunde. Men när jag tittade på lilla K's ansikte som lyste av glädje så var det värt alltihop. Hon älskade varje sekund av dansen. Jag kan gärna åbäka mig för hennes skull.

I lördags var det dags för dans igen. Nu vill hon inte att vi är med längre. Inte så konstigt kanske. Vi tog en långpromenad under tiden och kände oss väldigt rediga. När dansen var slut åkte vi till Skärhamn en sväng och käkade lunch. Det blev en försenad födelsedagslunch eftersom min födelsedag inte firades så mycket, typ inte alls. Där gick den långpromenaden åt skogen...

Vi hade en underbar lördag och dagen kändes riktigt lång. Ja, jag erkänner. Så känns det om man går upp lite tidigare.

Igår blev det en båttur. Vi körde under Tjörnbron och forsatte en bit tills vi hamnade på Råssö. Där satt vi i höstsolen och päste. Det var alldeles stilla och inte mycket båtar ute. Underbart skönt. Nackdelen är att dagen går så otroligt fort. Plötsligt var det kväll och dags för en ny vecka. Om man bara kunde trycka på Paus och låta allt stanna upp. Då hade man haft tid att njuta.

Airborne

När man flyttar in i hus får man också lära sig acceptera vissa insekter. Jag är ingen stor fan av dessa kryp, men förstår att de är ganska bra att ha. Alla utom äckliga hästmyror då förstås...

Igår morse hittade lilla K det konstiga krypet på bilden... Jag var bara tvungen att ta ett kort. Eftersom jag först trodde att det var en muterad vandrande pinne så tänkte jag att det nog är lika bra att försöka ta reda på vad det var som landat på vår vägg. Jag sökte på nätet och fick till slut tag på adressen till "Jourhavande Biolog" på Naturhistoriska Riksmuseet. Efter bara några timmar fick jag ett svar. Helt otroligt!!! Jag blev så glad. Det visade sig vara en slags fjäril, eller fjädermott som den egentligen heter. Vem hade kunnat tro att den lilla flygplansliknande tingesten var en fjäril?

Nä nu måste jag ta mig ut i trädgården. Vädret är helt underbart och äpplena på trädet och på marken skriker efter att bli omhändertagna. Jag har läst att man kan lägga dem i tidningspapper så håller de sig jättelänge. Det ska jag göra nu. Med en gång. Eller om en liten stund. Kanske.
Nä, jag gör det nu.

37

Idag fyller jag år. 37, eller 40-3. Herregud, hur gick det till? Vad hände? Nyss var jag 25 going strong och nu... De säger ju att livet börjar efter 40. Undrar vad som ska hända då? Man blir ju lite nyfiken.

Jaja, jag tar inte så blodigt hårt på det. Jag är bara förvånad över att tiden går i sånt rasande tempo. Det är bara arbetsdagarna som segar sig fram som sirap.

Men en sak är jag riktigt lycklig över. Jag älskar vårt hus och vår trädgård! Jag älskar känslan när jag är på väg hem. Total frihet! Det är värt den längre resvägen tusen gånger om. När jag kommer hem slappnar jag av på riktigt och kan andas ut.

Bara vi kommer iordning på riktigt snart. De sista kartongerna står fortfarande kvar. Ouppackade. Det är skandal! Ett sommarprojekt som blev till höstprojekt. Snart...

Nä nu ska jag gå och lägga mig och läsa min bok som är så hemsk att jag drömmer mardrömmar om den på nätterna. Jag kan bara inte låta bli.

Grattis då på mig. På 37-årsdagen.

Sweet-tooth

Sötebrödsdagarna måste nu få ett slut för min del. Detta går ju bara inte. Jag står och glanar in i garderoben och inser att mina plagg, mina favoriter har blivit för små. Eller rättare sagt semestermaten + lite till visar sig nu i form av för stor kropp i förhållande till favoritplaggen. Jag har gått upp alldeles för mycket...

Jag har massor av jeans och andra favoriter som bara inte går på mig. Så kan vi inte ha det!
Idag blev jag lite nöjd i alla fall, när jag provade ett par stövlar och de gick på utan problem. Modellerna ändras givetvis, men för några år sen gjordes bara stövlar till stackars små anorektiker med sugrör till ben. Nu köpte jag inte stövlarna. Jag tycker att det är för tidigt eftersom jag vidhåller att det fortfarande är sommar och sen var de dessutom lite för dyra. Men de gick att få på! 1 - 0 till mig!

Helgen har varit fullständigt underbar. Det blev en tur med båten i går. Det blev dock inget bad för min del. Jag fegade ur när tempen visade 17 grader. Där går liksom gränsen. Men lilla K badade två gånger. Den ena gången ramlade hon visserligen i, men det räknas ändå. Sambon badade också, men med våtdräkt så det räknas inte! Han skulle mäta av formen på skrovet inför vinteruppläggningen och den nya båtvaggan som införskaffats. Det var lite svårare än vad han trodde, för dräkten gjorde att han flöt som en kork. Han såg nästan ut som en sån där insekt - skräddare eller vad de heter...

Det är lugnt och skönt ute på havet så här på sensommaren. Inte samma hets och jagande efter bra platser.

Nä, nu ska tror jag att jag ska kraschlanda i soffan en stund, njuta lite till innan helgen är slut.

Mitt nya liv börjar i morgon. Tror jag. Eller i övermorgon. I morgon fyller jag ju faktiskt år...

Fredag = Fri dag

Japp. Så blev det äntligen fredag igen! Jag är dessutom ledig. Något som förstärker känslan av total harmoni och lättnad. Det ska bli kanonväder hela helgen....kanske ett dopp i det blå.

Just nu skulle jag egentligen bädda och fixa lite inför helgen. Det är bara det att det är så svårt att komma igång. Jag är hopplös på det sättet. Varför göra det man borde idag när man kan skjuta upp det tills imorgon borde vara mitt motto. Jag har faktiskt blivit bättre, men är inte helt botad. Jag blir avundsjuk på dem som går upp i ottan och har städat och fixat klart allt före tio. Då har man hela dagen framför sig.

När jag är ledig vaknar jag vid sisådär halvnio - i bästa fall, ligger kvar en bra stund. Sen går jag upp, sätter på kaffe som är mitt livselixir, utan kaffe dör jag. Lilla K, som är precis lika morgontrött som sin mamma, och jag sitter lite i soffan och tittar på nyhetsprogrammen. Efter det äter vi fukost och sen framåt halvelva så börjar vi klä på oss. Lat och bekväm? Ja, förmodligen. Nu är det ju inte alltid såhär. Om jag har något inplanerat så anpassar jag mig efter det. Jag är en utpräglad kvällsmänniska. Till mitt försvar ska sägas att jag går upp 04.25 de dagar jag börjar tidigt.

Idag är det i alla fall fredag och här ska ätas räkor. Jag hade velat ha 3 kg havskräftor men det känns lite dyrt just nu...Om jag hade fått bestämma vad jag ville ha som sista måltid hade valet hamnat på kräftor. Inte dyindränkta insjökräftor som mer ser ut som insekter, utan stora rosa havskräftor. Mumma för magen!

Nä, om jag skulle ta tag i det där med bäddningen och tvätten kanske. Klockan är ju faktiskt närmare tre på eftermiddagen.
But that's me...

Snörvel

Ett sista dopp i havet blev det i söndags kväll. Kanske inte det allra sista, man vet aldrig. Jag känner mig alltid så sorgsen när sommaren går mot sitt slut. Alla förväntningar, allt det man inte hann med. Man vill spara alla minnen och alla ljuvliga dofter i en liten ask...Nä, nu ska vi inte bli sentimentala. Det kan bli många underbara dagar innan kylan och mörkret (= jag vill gå i ide) slår till på allvar.

Jag har varit hemma från jobbet och är totalt genomförkyld. Inatt vaknade jag av mina egna snarkningar och med en tunga som kändes som om någon stoppat in en svamp i munnen. Det blir ju så om man inte kan andas genom näsan. Högst obehagligt.
I morgon ska jag jobba igen...

Nu har jag kommit in i pendlandet på allvar. Det går hur bra som helst. Buss på morgonen och tåget hem på eftermiddagen. Tid för reflektion och eftertanke eller en tupplur ibland. Oftast har jag min mp3 med mig. Ibland glömmer jag den och då blir straffet att lyssna till de ofta högst privata mobilsamtal som bara måste ringas från bussen eller tåget. Integritet verkar vara en bortglömd egenskap i dessa sammanhang. De värsta mobilpratarmarodörerna är tonårstjejen som ringer till en kompis eller mannen i övre medelåldern som ringer jobbsamtal. Gärna på svengelska och med en röstvolym som ljuder över allt annat. Vad beror detta på? Kan det vara så att jobbmannen känner sig lite mer betydelsefull om han kan visa världen runt omkring att han är så viktig för verksamheten att han tom måste ringa jobbsamtal efter arbetsdagens slut. Det är väl möjligt att man ibland måste det men kan man inte prata i normal samtalston? Och denna bristfälliga engelska. Det är ju rent pinsamt att lyssna på.

Tonårstjejen däremot är inte riktigt lika störande. Oftast tycker jag synd om dem. Häromdagen satt en tjej bakom mig. Hon ringde till en kompis som visade sig vara gravid. Oönskad tonårsgravidietet tänkte jag. "- Men gumman, vilken vecka är du i?, Jaha 9:e. Vad ska du göra då? Har du berättat för Jocke? Nä, det är klart. Gumman, du ska se att det ordnar sig..."

Hjälp tänkte jag. 9:e veckan. Då måste hon göra nåt snabbt. Undra om hon beställt tid...Och killen då? Det är väl typiskt att inte berätta för honom. De är väl ändå två om det, eller? Jag fick hejda mig och inse att jag helt plötsligt förvandlats till en skolkurator i 50-årsåldern. Till slut lade hon på luren och jag sjönk in min egna tankar igen. Tankar som handlade om mig och mitt eget liv. Men det är lätt att ryckas med...

Lilla k har skolats in på dagis och tycker livet är toppen med nya kompisar och roliga saker att göra hela dagarna. Hon är ett gladare barn och vi är gladare föräldrar. Jag har äntligen kommit över den värsta chocken med att hon klippte av sig sitt hår. Frisören hjälpte henne att åtminstona få en frisyr. Jag tycker tom att det ser helt ok ut, även om jag inte skulle valt att klippa så mycket själv.

Snart är det helg igen. Halleluja!!! Det ska bli fint väder sägs det. Ett litet sista bad igen då kanske? Vi får väl se...

Storm, hästmyror och ny frisyr

Igår kväll satt lilla K tyst på sitt rum. Sambon satt vid datorn och jag lagade middag. Plötsligt kommer K in till sin pappa. I sin lilla hand hade hon en boll av hår. Hon hade klippt sig själv. Och inte lite heller... På sina ställen var det bara ca 0,5 cm långt.

När jag fick se det reagerade jag inte alls som man ska göra i ett sånt läge. Jag bara skrek rakt ut: -Men va f-n har du gjort?!! Du ser ju ut som en pojk, fortsatte jag, sen började jag att gråta. Hon blev såklart lessen när hon insåg sitt misstag. Gråtande förklarade hon att hon var trött på att få håret i ansiktet när hon äter och att det var svårt att få det snyggt när man klipper utan spegel.

När jag lugnat ner mig insåg jag att ett besök hos frisören var en nödvändighet. Så imorse åkte vi in till Stenungsund och fixade en ny frisyr. En väldigt kort frisyr. Men med lite spännen ser man att hon är en flicka. Det växer ju ut igen sade jag tröstande, men inom mig tänkte jag: det kan inte växa fort nog. Lilla gumman...

Det har dessutom stormat en hel del under morgontimmarna. Orolig för båten begav jag mig ner till den oskyddade hamnen. Båten hade slagit i bryggan med fören så att stora träbitar flisats sönder på bryggan. Vad jag kunde se var det som tur var inga större skador på båten förutom större repor i gummilisten som sitter runt kanten och en avsliten förtöjningstamp. Det var andra som hade råkat värre ut. Hamnen är jättebra när det inte blåser men totalt kass i kraftiga vindar.

Tidigare i somras upptäckte vi hästmyror utanför huset. Eller rättare sagt Belgian Blue-myror. De ser ut som muterade jättemyror och är så stora så att det poppar när man trampar på dem. Vidrigt. Ännu vidrigare är att de äter trä och kan förstöra hela hus om man har otur. Idag kom Anticimex med giftfällor som är utplacerade i huset på strategiska platser. De har även sprutat utanför huset och gav oss dessutom gift i pulverform som vi kan hälla på myrorna om vi hittar något bo. Glädjande nog hittades inga tecken på bon i huset. Thank God!

Nu hoppas jag att vinden mojnar, att båten fortfarande är hel, att lilla K's hår växer fort och att myrorna dör en plågsam död, långt bort från vårt hus.

Morfar

För exakt en vecka sedan gick min morfar bort. Han blev 94 år gammal. Tre veckor innan hade vi födelsedagskalas för honom här hemma hos oss. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn samlades för att fira honom. Det var sista gången jag såg honom i livet. Nu efteråt känns det så bra att vi kunde träffas här hos oss. Jag vet att han tyckte om det. Det slog mig hur gammal jag tyckte att han såg ut. Jag tänkte att detta nog var hans sista födelsedag.

Två veckor efter hans födelsedag ramlade han hemma i lägenheten och slog i huvudet. Han blödde kraftigt och kom till sjukhuset i ambulans. De plåstrade om honom och skickade hem honom. Han verkade repa sig ganska väl men några dagar senare trillade han igen och denna gång bröt han lårbenet.

Under operationen var han vaken och pratade med sjuksköterksan som tyckte att han verkade bli blå om läpparna. "Det är ingen fara, det är jag ofta" sa han och sen försvann han. Ett stort blodtrycksfall gjorde att han svimmade av och sen var det slut... Jag tror inte att han märkte någonting. Han bara somnade lugnt och stilla på en av sommarens vackraste dagar.
På kvällen åkte vi och tog farväl av honom. Han såg så fridfull ut. Rynkorna var nästan borta och det såg ut som om han sov.

Jag är tacksam att det blev så. Att han slapp flyttas runt till olika ställen.
En stor del av honom dog redan för sex år sedan när min mormor gick bort. Jag trodde aldrig att han skulle klara av att bli ensam, men så småningom lärde han sig det också och blev dessutom duktig på att laga mat. Han älskade matprogram och mamma fick handla de mest underliga matvaror som han skulle laga till.

Min morfar sjöng gärna när han hade tagit sig några snapsar. Sånger jag hört tusen gånger och som man kunde tycka var lite tjatiga, men som jag nu saknar...

"Ut i vårt kära Bohuslän
Där växer inga päronträn
Där växer bara kolja och
wedding och röten sill
Tjo plitta plitta pling pling plong
Tjo plitta plitta pling pling plong"

Han citerade också gärna Nils Ferlin:

"Igår var jag full, lekfull och yster
Idag är jag nykter, skamsen och dyster

Igår var jag slav vid lastens brunn
Idag är jag härsken och torr i mun

Igår höll jag bordstal för sanning och rätt
Idag vill jag spy i en vattenklosett

Igår var jag kung, idag är jag slaven
Med bävan i hjärtat jag väntar på graven

Jag känner mig redan trealnaridjup
Men ska jorden gå under vill jag först ha en sup

Ty människan är nog till sprit lite dragen
Vi träffas - i bakrus på yttersta dagen"


Min morfar var otroligt social och hade faktiskt en "väninna" som han träffade då och då de senaste åren. De pratade och åt god mat tillsammans.

Min morfar föddes den 7:e juli 1914 och dog den 27:e juli 2008. Äldst av sex syskon var han den som levde längst. Ibland pratade han om sina två småsystrar som dog i Spanska Sjukan och hur han mindes de små vita kistorna som stod i hallen. Då grät han en skvätt.

Han älskade allt som hade med havet och bohuslän att göra. Kärleken till havet gick i arv till mig och går säkert i arv till lilla K. Han kunde allt om båtar och visste var varenda kobbe låg längs hela kusten.

Att han gick bort var fullständigt naturligt, men man blir ledsen i alla fall. Han har ju alltid funnits... Lilla k älskade honom och jag är glad att de fick träffas och lära känna varandra.

Morfar, jag hoppas att du och mormor har hittat varandra. Sov så gott.

Du fattas oss...

30 grader i luften, 19 i vattnet

Vi fick oss en liten tur med båten...Första anhalt blev Skärhamn. Skärhamn är jättemysigt och det finns dessutom lite affärer som man kan slösa lite pengar i. Ooops! Vi hade sån otrolig tur med vädret! På torsdag morgon styrde vi norrut utan att ha nåtgot mål alls egentligen. Till slut hamnade vi på Gullholmen. En sån liten pärla! Att man bara kan bygga hus så tätt? Det ser ut som en liten sagoö. Man tror att små troll ska komma ut ur de små husen. I själva verket är det ju bara pengastinna svenskar norrmän och en del engeslsmän som verkar äga det mesta. Men fint är det. Och mitt ibland husen låg lite affärer. Mer shopping. Oops igen.

Nästa stopp blev Hunnebostrand via Sotekanalen. Dreamy!!! Vi var lite stressade eftersom många började sin semester i fredags och eftersom det var i princip vindstilla och ca 30 grader i luften, men vi fick plats utan problem. Och vad händer. sambon hittar en Gripsholm-outlet. Attans också. Shopping igen! Så här kan vi inte hålla på...

Intentionen var också att vi skulle laga den mesta maten i båten men resultatet blev att vi hittade många fina små ställen att äta på. Så konstigt det kan bli. Men man ska ju njuta på sin semester.

Jag har aldrig sett så många norrmän samlade på ett och samma ställe förut. Förutom i Norge då förstås. Stora fina båtar har de också. Men de vi har träffat har varit jättetrevliga och snälla.

På vägen tillbaka vek vi av från farleden och hittade en egen liten badpärla. Kristallklart vatten och grön sandbotten. Underbart! K vågade till slut bada i flytvästen fast det var djupt. Lite panik inräknat...

Tillbaka i hemmahamn. Trötta, sönderbrända och lyckliga. En liten bit av paradiset.
Västkust = bästkust.

Empty streets

Sverige har stannat. Inte en människa syns eller hörs. Vad har hänt? Är alla evakuerade utan att nån sagt nåt? Nä, just det ja. Det är EM-final i fotboll. Jag är ju inte så jätteintresserad. Men det verkar ALLA andra vara. Givetvis hade jag slängt ett öga på TV:n om Sverige någon skulle hamna i en final.

Jag gick ut och rensade rabatter i stället. Det gick jättebra ända tills jag trampade på krattan som jag hade lagt på gräsmattan. Med ett svisch missade den mitt ansikte med en hårsmån men istället trampade jag snett och höll på att vricka av mig foten. Då tröttnade jag och gick in istället. Tur då att alla satt inne och tittade på fotboll...

Jag är så fruktansvärt klumpig. Jag slår mig och tappar saker hela tiden. Sambon är van men ser lite orolig ut när lilla K verkar ha ärvt denna sida.

Lilla K ja, som kom bort på Stenungsunds Torg tidigare idag. Hjärtat hann slå några extra slag innan hon kom till rätta. Eftersom hamnen ligger precis intill torget så trodde vi först att hon gått dit. Hon hade gömt sig bakom massa gardiner inne i en affär och trodde vi skulle hitta henne. Vi blev sådär arga som man bara blir när man är riktigt orolig. Hon hade hört oss hela tiden när vi sprang och ropade runt torget. Hon är inne i en sån period nu. En testa-oss-och-se-hur-långt-man-vågar-gå-period.

Hon är en social liten varelse i alla fall. Första helgen i huset sa hon hej till alla som gick förbi, sa vad hon heter óch berättade att vi var nyinflyttade. Vi undrar ibland var denna sociala sida kommer ifrån eftersom vi är sådär halv-asociala båda två. Men vi är glada att hon redan fått kompisar.

Nu ska jag gå ner och sätta mig i soffan. Kanske kikar jag lite på fotbollen, men bara lite...

Heja Sverige, eller var det Spanien?

Getingbon, målning och semester

Nu är jag tillbaka. Vi har fått både telefon och broadband. Det tog endast 7 veckor, ett antal telefonsamtal och missförstånd, innan det var klart.

Nu har vi bott i huset i 2 månader och vi har hunnit med att fira vår första midsommar i huset. Tyvärr fick sambon gå båtvakt i hamnen hela natten, men vi hann äta och dricka gott innan han gick iväg för att skydda hamnen från inkräktare och annat löst folk.

Vi har också hunnit måla om de värsta fasaderna på huset med hjälp av snälla svärfar. Svärfar och svärfar, vi är ju inte gifta direkt. Han hjälpte oss också med ett äckligt getingbo. Han såg ut som en liten apa när han sprang upp och ner på stegen. Getingarna är borta och fasaden som ny.

Jag har koncentrerat mig på att måla om i vardagsrummet och vår veranda. Det blev ljusgrått istället för fulvitt som det var innan. Fulvitt är när den vita färgen är lite bruten och skär sig mot taket så att väggarna bara ser smutsiga ut. Jag retade mig på det och eftersom det regnade så tänkte jag att det var lika bra att måla. Men det är dyrt med färg. 1500 för ett endaste rum.

Målningen gav mig också ett legitimt skäl att slippa ta hand om alla kartongerna som FORTFARANDE står i det annars så användbara uterummet. Jag tyar inte att ta hand om dem. Tror att jag är allergisk mot kartong. Kanske får eksem om jag tar i dem. Anafylaktisk chock om jag har otur...man vet aldrig.

Annars är jag rätt allergisk mot att använda semestern till att renovera och greja. Det är ju då man ska vara ledig och ha det skönt. Jag förstår inte dem som lägger ner en hel semester på att bygga om. Vips så är semestern slut och det är ett helt år till nästa. 365 dagar. Puh...

Det är så otroligt skönt att vara ledig! Jag vill aldrig jobba mer. Helt ärligt så vill jag faktiskt inte det. Jag är avis på pensionärerna som verkar ha det hur skönt som helst. Om jag vann en massa pengar så skulle jag inte jobba en dag till. Skillnaden ligger i valmöjligheten. Om man inte var tvungen att jobba för att betala allting så kanske det hade känts annorlunda. Kanske riktigt skojigt till och med vad vet jag.

Nä nu tänker jag låtsas att jag är ledig för evigt, dricka vin, påta lite, måla lite och sitta och päsa i solen. När jag inte åker båt förstås.

Tack o hej

Hej hus, hej då lägenhet!

Nu har vi flyttat in. Sanningen är den att vi bott i huset i tre veckor nu. Det känns så otroligt bra. Bättre än jag någonsin vågat drömma om. Jag som var så orolig för allt...alldeles i onödan rädd visade det sig. Tänk om inte om fanns sa min mamma till mig när jag var liten och oroade mig.

Vi har fortfarande ca 25 kartonger kvar att packa upp. Våra "fulsaker" ligger gömda i de flesta av de kartongerna. Saker som man inte vill ha framme men som man ändå inte vill slänga. Eller så vill man det - vi får se hur fula de är.

Ett problem kvarstår. Bredband, telefoni och TV. Telia hittar nämligen inte vår fastighet. Mycket märkligt eftersom de som bodde i huset innan oss hade just Telia bredband och telefoni. De har i alla fall lovat att hjälpa oss. Inom 5 veckor så har vi vår telefon och vårt bredband. 5 veckor!!!! En smärre katastrof enligt mig själv.

Det tråkigaste är att jag inte kan skriva på min blogg. Nu sitter jag hos min mamma och pappa och "tjuvskriver" lite när de andra fikar.

Jag hoppas att det löser sig snart det här med bredbandet. Informationssamhälle. Jo visst. Bara det funkar. Jag har lärt mig två saker de senaste veckorna.

1.Utan fast telefoni så finns man nästan inte.
2. Skatteverket kan lyckas slarva bort din deklaration trots att du lagt den på deras egen brevlåda.

Hasta la vista

Nu var det dags...

...att flytta ut. 7 månaders väntan är över. Om en stund kommer mamma hit och hjälper mig med det allra sista. Skönt. Ett moraliskt stöd och förkylningsstöd eftersom jag aldrig verkar bli frisk.

Nu väntar nystart och ett nytt slags liv. Förhoppningsvis väntar också en sommar som blir bättre än den förra.

Jag känner mig lite tom och lite trött. Tom-trött.

Flyttkartongerna tar över...

Nu är det strösaker kvar. Men det känns som om de är överallt. Jag springer fram och tillbaka mellan olika kartonger och får ingen struktur alls. Frustrerande. Dessutom hostade jag mig igenom natten och känner mig därför inte så alert och pigg. Kanske har jag fått dammlunga, vad vet jag. Det är inga dammråttor jag pratar om utan mer dammfår om man säger så. De följer mig överallt. Virvlar omkring. Är det konstigt att jag håller på att hosta ihjäl mig.


I natt sover vi sista natten i lägenheten. Konstigt. Sen är vi "bostadslösa" i två veckor. I morgon kväll invaderar vi sambons stackars bror och hans familj. Lilla "k" ser det som ett äventyr. Hon är överlycklig över att få bo ihop med sin lilla kusin.
Det kommer att gå jättebra och vi är otroligt tacksamma över att vi kunde lösa det.

Det bästa med barn är att man kommer ner på jorden när man irrar iväg i orosmolnen. "K" är ju bara drygt fyra och ett halvt år och tar livet med en klackspark. Hon tycker att det bästa med att flytta till hus är att monstren som bor i hennes rum inte kommer att flytta med till huset. De stannar kvar här säger hon.

Monster som hon har beskrivit som ca 10 cm höga med lila päls och vassa, långa klor och klibbiga tungor. De bor bakom bokhyllan i hennes rum. I hennes säng bor det ännu mindre monster som säger till henne att de ska äta henne till lunch. Men det bästa med monstren är att de blir blinda av lampljus och att de dör om man häller olja på dem. Allt enligt henne själv. Det är ju inte konstigt att hon kommer och sover i vår säng varje natt med en sån fantasi.

Nu måste jag återgå till mina egna monster - flyttkartongsmonstren.

De sista dagarna

Det är de allra sista dagarna i vår lilla lägenhet. Sambon har bott i huset i nästan 18 år - ända sen han flyttade hemifrån. Det känns jättekonstigt att vi inte ska bo här mer och i lördags hade jag ett riktigt anfall av jag-tror-att-jag-nästan-har-ångrat-mig-attack och tårarna sprutade. Jättejobbigt. Saken känns ju inte lättare av att jag är sjuk heller.

Det är ju inte så att någon tvingar mig härifrån precis. Det beslutet har vi tagit alldeles själva och ändå är det så svårt. Jag tror att det blir bättre när vi varit på banken på fredag och skrivit på papper till de nya ägarna och lämnat nycklarna. Jag är verkligen inget vidare på det här med stora omvälvande förändringar! Det är bara att konstatera. Skeptisk till min natur. Mitt logiska tänkande säger till mig att det kommer att bli jättebra och att förändringar behövs för att man ska fortsätta utvecklas.

Jag har mycket att se fram emot också. Inflyttningen i huset! Åtta dagars ledighet och grejande i lugn och ro. Ställa saker på sin plats och skapa ett nytt hem. Det ska bli jättespännande!

Det är inte första gången jag ballar ur vid stora förändringar och min erfarenhet säger mig att jag behöver göra det för att komma vidare. I slutändan blir det alltid bra.

Som motvikt till min skeptiskt lagda sida försöker jag tänka:

Det är bättre att ångra det man gjorde än att ångra det man inte gjort

Allt löser sig.

Murphys lag

Japp, alltså om något kan gå snett, kommer det att gå snett och vid sämsta möjliga tillfälle. Knappt hade jag hunnit tillbaka till jobbet förrän jag blev sjuk igen. Nej, jag är inte hypokondriker bara en oskyldig liten människa förföljd av bad luck.

Först fick jag magkatarr. Jag som alltid skrutit med att jag har en järnmage som tål allt - tydligen inte. Det blev bättre med medicin. Sen fick jag influensa med nästan 40 graders feber. Inget att göra, bara gå och lägga sig och vänta på att det skulle bli bättre. Ligga och titta på allt som måste göras innan utflyttningen nästa vecka.
Det är bara att kapitulera och hoppas att allt löser sig. Nu är febern inte så hög. Jag är mest yr i bollen och känner mig lite konstig. Jag har t.o.m lyckats släpa mig fram och tillbaka till tvättstugan med gigantiska mängder tvätt och lika gigantiska mängder svett i svettbyarna som följde. Inte visste jag att det tog 3 timmar för duntäcken att torka i torktumlaren, men det vet jag nu.

I morgon åker det mesta av bohaget ner i garaget där det får bo i 2 veckor. Jag får försöka packa det mesta under helgen, mellan svettattackerna.

Här är för övrigt Murphys lag. Håll till godo.

Murphys lag:
Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle.

Murphys första lag:
Ingenting är lika lätt som det ser ut.

Murphys andra lag:
Allting tar längre tid än du tror.

Murphys tredje lag:
I all vetenskap kommer allt som kan gå snett att gå snett.

Murphys fjärde lag:
Om möjligheten finns att flera saker kan gå snett, kommer den som orsakar mest skada att faktiskt att gå snett.

Murphys femte lag:
Om någonting absolut inte kan gå snett, gör den det ändå.

Murphys sjätte lag:
Om du upptäcker att något kan gå snett på fyra olika sätt och vidtar åtgärder för att förebygga dessa, kommer ett femte sätt som du fullständigt oförberedd på omedelbart att dyka upp.

Murphys sjunde lag:
Om du låter allt gå sin gilla gång, kommer det att gå från dåligt till sämre.

Murphys åttonde lag:
Om allting ser ut att gå bra har du uppenbarligen missat nåt.

Murphys nionde lag:
Naturen står alltid på det glömda misstagets sida.

Murphys tionde lag:
Det är omöjligt att göra något idiotsäkert eftersom idioter är så genialiska.

Mars & Venus

Kvinnor och män, girls and boys, hombres y mujeres. Det är bara att konstatera. Vi är från olika världar. Inget fel i det, men vi tänker helt olika.

Ett exempel på detta är våra olika tankar på hur det ska bli att bo i huset. Jag ser mig själv i trädgården. Jag är brun och jättesmal, konstigt...Jag klipper lite här, petar lite där...och hela tiden lika ljuv och lycklig. Jag ler mot lilla "k" som springer runt i vit klänning och jagar fjärilar med håv. Hon är lycklig. Sambon vinkar glatt när han hoppar ur bilen framför huset. Det är ett skimmer över hela bilden.

NOT! Nä, riktigt så illa är det inte med mina drömmar. Även om det hade varit skoj om det var sant. Klart är dock att sambon tänker mer logiskt och praktiskt än vad jag gör. Han retar sig ibland på att mina idéer oftast bygger på att det är han som ska lösa dem. Och i sanningens namn är det ju inte riktigt rättvist. Å andra sidan kanske han inte ser allt som jag gör. Så är det. Livet är inte alltid rättvist och förhoppningsvis kompletterar man varandra så att udda blir jämt skägg så att säga.

När man gör adressändring får en del företag också reda på att man ska flytta. I går ringde så en dam från ett av de större försäkringsbolagen. Hon ville bara kolla så att uppgifterna om ny adress stämde. Ska ni flytta från lägenhet till lägenhet då eller? frågade hon. Nä vi ska flytta till hus, svarade jag. Jaha, då får ni mycket jobb. oj, oj, oj! Man inser aldrig hur mycket jobb det är, fortsätter hon. När man väl har börjat riva i ett hörn slutar det aldrig. oj, oj, oj! Ja, jo så är det säkert, säger jag och undrar hur många kraschade äktenskap och dåliga husköp hon har gått igenom. Tur att hon inte var ifrån Villaägarnas Riksförbund.

Men hon önskade mig en fortsatt trevlig dag i alla fall.

KP

Sen jag var ca 7 år gammal har jag haft knottror på överarmarna. Inget dödligt, men fruktansvärt irriterande - särskilt under tonåren. De kliar inte, bara irriterar. Jag avundades de med slät gyllenbrun hud. Själv såg jag ut som en flådd kyckling.

Så idag när jag satt framför datorn gjorde jag en google-sökning och hittade åkomman: Keratosis Pilaris. Detta är ju fantastiskt! Jag har KP! Tydligen klassas det inte som en sjukdom, mer som en hudåkomma. "Keratosis pilaris är en ärftligt betingad förhorningsrubbning med uppkomst av små hornpluggar lokaliserad till s.k. follikelmynningar, utförsgångar från hårsäckar i huden." Det låter ju jätteläbbigt...jag gillar inte hornpluggar!

Tydligen har ca 50% av världens vuxna befolkning denna lilla åkomma vilket ju borde innebära att hälften av mina vänner eller jobbarkompisar också borde springa runt med knottror på kroppen. Hitills har jag inte träffat på nån...konstigt.

Vi har tydligen en klubb också - i USA så klart. En knotterklubb...Där finns väl klubbar för det mesta.

Tyvärr finns inget botemedel förutom krämer med karbamid eller salicylsyra som kan förbättra. Kanske borde smörja in mig med Treo då?

Fast det är kanske bättre att vänta på sommar, sol och salta bad. För då försvinner de små jäklarna också nämligen!

Vi är snart där. Hej då irriterande keratosis-knottror. Välkomna tillbaka till hösten. Då har man ändå så mycket kläder på sig att ingen ser er. Så det så!

Sjuk...

Jag har förmågan att lyckas bli sjuk när jag absolut inte har tid. Det enda jag kommit mig för att göra idag är att göra en flyttanmälan. Annars har jag mest haft ont i huvudet och snorat mig igenom en hel toarulle. En del tv har jag också hunnit med. Jag har tittat på begravning i "Days of our lives" och jag har sett Oprah Winfrey försöka frälsa en liten amerikansk stad från fetma. Det behövdes också kan jag säga... Men det är det som är grejen. Jag har INTE tid. Om exakt 2 veckor ska vi vara klara för flytt. Allt ska vara nerpackat, städat och bortburet.

Eftersom vi ska bo hos sambons bror med familj i 2 veckor (tack snälla ni!!!) så krävs lite planering. Därför har vi också varit tvungna att placera ut saker på lite olika håll. Den stora flytten måste vi fixa nu innan.

Det finns nackdelar med att ha så långt till inflyttning som vi har haft. I början kändes det enbart positivt, men nu 6 månader senare har man haft god tid till katastroftankar, något som både jag och sambon skulle kunna vara världsmästare i.

Det enda man kan göra är att ta språnget och hoppas på det bästa. I grund och botten tror jag att det kommer att bli jättebra. Det är väl bara det att det känns något overkligt. Jag tittar på bilderna från huset och fattar inte att det är vi som ska bo där.

Jag har också tagit beslutet att köpa flyttstädningen. Pratade med en jättetrevlig finska som verkar veta vad hon pratar om. Ett tag grep snålheten tag i mig och jag tänkte städa själv, men det är bara att inse att vissa saker är värt pengarna. Jag kommer inte att hinna annars. Mamma har redan gjort fullständigt glasklart att hon inte kan hjälpa till med ännu en flyttstädning. Sist jag gjorde det lovade jag mig själv att aldirg mer flyttstäda så länge jag levde. Och löften är till för att hållas. Dessutom är det avdragsgillt...

Nu ska vi bara bestämma oss för vilket bolag som ska ha hand om vår telefoni och bredband.

Kopruttar

Häromdagen såg jag en dokumentär på Svt. Den handlade om idisslare som är rena rama miljöboven pga av gaser!!! När kossorna pruttar bildas metangas som står för hela 18 % av den totala växthuseffekten. De är värre miljöbovar än både bil- och flygtrafiken och detta pga gaser?!

För inte alltför många år sedan användes sk analproppar inom svensk sjukvård. Eftersom man inte använder dessa längre så kanske det någonstans finns ett helt lager med analproppar! Man kanske skulle kunna använda dem på miljöbovarna kossan och grisen?

Man kanske rentav kan starta en liten analproppsfabrik? Fler jobb och renare luft. Ett allt-i-ett-paket liksom.
Analproppar för en bättre värld!

Goggles

När jag vaknade i morse och tittade ut trodde jag först att det var extrem dimma. så fort jag gnuggat liv i ögonen (det tar en stund) insåg jag att det var snöstorm. Jag trodde bokstavligen att jag skulle gå in i koma. Dessutom fick jag för mig att cykla. Cykla i hård kuling med miljarder stenhårda små snöflingor i ansiktet är ingen lek, sikten var ca 3 cm. När jag dessutom började inhalera snöflingorna och fick ett hostanfall så jag höll på att trilla av cykeln lagom framme vid jobbet avgjorde saken. Inte cykla i snöstorm - åtminstone inte utan ett par rejäla skidglasögon och keps.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag gillar inte snö!!! Det är jättevackert - i fjällen. Här i Göteborg innebär det bara problem. Jag borde ju kunna glädja mig för lilla "K's skull. Hon blev givetvis överlycklig när hon tittade ut. Å andra sidan gillar hon alla vädertyper.

Jag tröstar mig med att det faktiskt är vår, egentligen alltså... Jag har med egna ögon sett små krokusar och annat grönt i rabatterna.

Idag kom en av mina jobbarkompisar till jobbet med nya glasögon. Hon hade skaffat sig såna där som förvandlas till solglasögon när hon går ut. Det var bara det att de inte verkade förvandlas tillbaka till vanliga glas när hon kom in. De såg liksom ut som vanliga solglasögon...Hon märkte ingen skillnad sa hon. Och då är ju allt bra. Fast jag undrar om de inte vänt glasen åt fel håll, så att den tänkta effekten blev den motsatta. Dyra var de också.

Jag kanske skulle skaffa ett par själv. Kanske skulle de funka som snöskydd så att jag kan fortsätta cykla. Fortsätta att inhalera snö...

Grått ut brunt in

Äntligen kom jag iväg till frisören. Mina grå är nu bruna i olika nyanser. En nyans blev lite väl guldig - nästan orange faktiskt. Orange är bättre än grått tänker jag.
Min frisör har en bok som heter "Världens fulaste frisyrer". I den finns bilder från 50- tal till 90-tal. Helt sinnessjuka frisyrer. Själv är jag extremt konservativ när det gäller mitt hår och ändrar sällan. Däremot har jag ju råkat ut för en del missöden i det förflutna. På gymnasiet var det en tjej i min klass som gladeligen åtog sig att klippa oss andra. Jag fick en gång för mig att jag skulle ha lugg, men bara om den var ganska lång. Javisst, sa hon tog fram saxen och klippte. Luggen blev kortare och kortare och jag blev nervösare och nervösare. Nu hör det till saken att jag har tunna fina hårstrån som gärna krullar sig. Särskilt när det är fuktigt ute. När hon var färdig var det inte mycket lugg kvar, snarare en liten krullig gloria vid hårfästet i pannan. Hon var mycket nöjd med sin insats och jag ville inte göra henne ledsen. Mina tårar fick vänta. Den kvällen gräts det mången tår i flickrummet.
Det hör också till saken att mitt hår växer extremt sakta, praktiskt taget ingenting.

Efter några år så skulle jag klippa mig igen. Jag valde en frisör nära mitt jobb. Luggen hade växt ut och jag vaktade den noga för ytterligare missöden. Frisören var från Island och förstod inte riktigt mig när jag sade: -Jag vill att du toppar det, men rör inte min lugg. Då tar han saxen och klipper rakt av. Lugg borta igen. Den gången lyckades jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag satt där i frisörstolen och grät. Den stackars isländska frisören försökte trösta när ingen tröst fanns.

Därför ändrar jag inte gärna nu heller. Det får hellre vara lite tråkigt. Eller orange.

Känselspröt

Ibland stöter man på människor som totalt saknar förmågan att känna in sin omgivning. Som saknar förmågan att läsa andra människor och som gång på gång går över gränsen för vad som är acceptabelt. Som dessutom gör det utan att ens märka att omgivningen reagerar.

Vad beror det på? Hur kommer det sig att en del saknar normalt hyfs? Beror det på uppfostran eller mindervärdeskomplex? Vad är det som får någon att tro att det är ok att klampa rakt över andra människors känslor. Egentligen är det tragiskt att de får forstätta med sitt bulldozer-aktiga sätt. En sån person blir antagligen till slut väldigt ensam. Om de inte hittar andra bulldozrar att umgås med vill säga.

Ego

Idag är det Internationella kvinnodagen och det har jag firat genom att köpa skojiga disktrasor och ett billigt emaljerat durkslag på Rusta. Är det inte att gå tillbaka lite? Jag menar med tanke på kvinnors rätt och allt det där...? Inte viktigt bara en tanke.

All heder och ära ska idag gå till dem som kämpar för ett slut på våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och för de som är modiga nog att kämpa för kvinnors rätt i andra länder.

Ibland kan jag bli avundsjuk på de som verkligen brinner för nåt. Det är tur att de finns - brinnarna. Själv brinner jag inte för nåt... Jo, jag brinner för min dotter och för att hon ska ha det bra, men jag menar de där stora sakerna som miljön, fred på jorden, människors rätt osv. Jag blir trött bara jag tänker på det och stoppar huvudet i sanden och låtsas att alla har det bra och att det säkert inte är så farligt det där med att nord- och sydpolen smälter. Att det nog är överdrivet...
Det är tur att "brinnarna" finns. De som orkar kämpa när vi andra inte orkar.

Usch, nu känner jag mig som en usel människa. Ett EGO utan dess like. Ett EGO som ringde och skällde på Västsvensk Tidningsdistribution i morse för att tidningen uteblivit för 4:e gången på en vecka: I min värld är det ett irritationsmoment utan dess like men i det stora sammanhanget är det ingenting. It's a fart in a thunderstorm, som han säger i Let's Dance på fyran. Men å andra sidan: De som kämpar kanske också blir irriterade över småsaker. Jag hoppas det. Och jag hoppas att de orkar forstätta kämpa.
Och jag hoppas att tidningen kommer som den ska i fortsättningen...

Skottdagen -bara bluff!

Enligt tradititionen är det mannen som ska fria (Ha!). Undantaget är när skottdagen infaller. Detta "undantag" kommer från Irland och skyddshelgonet S:t Patrick som också var jämställdhetsapostel före sin tid. Han bestämde att kvinnor skulle få fria en gång vart 4:e år och att detta frieri skulle tas på största allvar.

Otraditionell som jag är passade jag på att "pop the question". Vad händer? Jag blir inte ens tagen på allvar. Han lyckas krångla sig ur frågan på det ena eller andra sättet. - Må blixten slå ner i ditt huvud svarade jag och ångrade mig genast.

Det är ju inte precis första gången jag friar till sambon om man säger så. Alla gånger med samma resultat. Märk väl, han har aldrig sagt direkt nej heller.

När jag fyllde 30 för några år sedan (några ja...) berättade sambon att han gått in till juvelerare och inte bara tittat på ringar utan bestämt sig för en. När han gick fram till kassan och skulle betala säger kassörskan -"Nej, du kan inte få med dig ringen nu, den måste ju graveras också. Jaha, svarade sambon, då ska jag inte ha nån ring! Han lämnade affären och därmed också ett potentiellt frieri.
Må blixten också slå ner i kassörskans huvud. Må hon brinna över öppen eld! Det fattar väl vem som helst att man lämnar in ringen efteråt!!!!
Det är så nära jag nånsin kommit ett frieri.
Alla tankar på storslaget bröllop med 150 gäster har jag inte drömt om sen jag var liten.
Jag skulle vilja ha ett litet, litet bröllop. Mitt enda krav är en snygg klänning, en snygg frisyr samt kanske ett besök på skönhetssalong. Det är bara att inse att ju äldre jag blir desto längre blir besöket på skönhetssalongen.

Det är nog bara att inse att något bröllop lär det inte bli inom den närmaste framtiden.
Men hoppet är det sista som överger människan så man vet ju aldrig...
Det kanske är så att han faktiskt inte vill...

Generation smurf eller bara åldersnoja?

Det känns som ett andetag sen man satt där framför Tv:n och tittade på "Pojken med guldbyxorna" och tänkte att ett par såna brallor hade varit bra att ha. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var söt. För några år sen gick den i repris och jag blev jätteförvånad. Han söt...? Allt var filmat i brunt kändes det som. "Vilse i pannkakan" var ett kapitel för sig. Jag var livrädd för Storpotäten och började nästan gråta när han kom med sitt "pott pott pott.." Å andra sidan älskade jag "Drutten och Gena" och "Anita Och Televinken". Televinken hade jag på skiva också. För att inte tala om soffan i "Boktipset" med Stefan Mählkvist. Den som såg ut som händer. En sån skulle jag köpa när jag blev stor.

Som underhållning tittade vi på "Nygammalt med Bosse Larsson" där man tyckte att Bröderna djup var lite tokroliga. Vi skrattade åt "Fleksnes" och "Papphammar".
Jag minns också pilen som blinkade uppe i högra hörnet på Tv:n när något nytt program började på den andra kanalen. Tänk en sån pil med dagens utbud. Den hade blinkat hela tiden.

Igår hörde vi en låt på radion, kommer inte ihåg vilken. Men plötsligt hör jag mig själv säga till lilla K: Den här musiken tyckte jag och pappa om när vi var unga. Hallå! Hur gammal är jag då? Det där lät som närmare 60.

Tiden går så otroligt fort. Men när man klagar på Tv-utbudet kanske man ska vara glad att utvecklingen gått lite framåt ändå...

Apropå smurf. Sambon har en hel samling med smurfar. Och han har svamphuset som de kan bo i! Det var säkert dyrt... Både svamphus och smurfar är i säkert förvar för klåfingriga små händer.
Någon "handsoffa" blev det inte heller, som tur är...

Sentimental och nostalgisk...jag?

Ja, det stämmer nog rätt väl. Lilla K's första skor, hennes allra första kläder, hennes brunvitrandiga pyjamas i frotté som även sambon hade när han var liten. Självklart kan jag inte göra mig av med såna saker! När vi städade vinden häromdagen (sviterna sitter kvar) så hittade jag ju en hel del små söta barnkläder. Jag kunde inte ta nåt beslut om att skänka det till UFF. Ja, jag vet det finns massor av lidande små stackars barn i världen. De hade nog blivit glada...Men det hjälps inte. Jag KAN inte! Jag får ta beslut senare...eller när hon är vuxen...

Jag har blivit mycket bättre på att slänga onödiga prylar. Det har jag faktiskt! Det blev en vända med proppfull bil till återvinningsstationen. Sambon är lättad och känner att vi är på gång.

Sentimental är jag särskilt när det gäller filmer. Jag har gråtit mången tår till sorgliga filmscener.
På topp-fem listan hamnar:

Broarna i Madison county: Slutscenen där Meryl Streep sitter i bilen tillsammans med sin man. I bilen framför sitter hennes älskare Clint Eastwood. Regnet öser ner och hon är på väg att rusa ur sin bil för att följa med Clint. Han blinkar, svänger åt andra hållet och försvinner...

Ömhetsbevis: Debra Winger (vart tog hon vägen förresten?) ligger döende i cancer på sjukhuset och ska ta farväl av sina små söner. Denna scenen har jag sett tusen gånger.

Titanic: Ja det är töntigt, men scenen där Kate Winslet ligger och flyter på en dörr(?) i ett iskallt hav och Leo Dicaprio bara har ett litet isblock att hålla fast i...de tar farväl. Hon säger "Goodbye Jack" och han sjunker alldeles blå ner i ett kolsvart hav.

Gallipoli: Filmen kom 1981 och ingen annan kommer ihåg den. Den handlar om 2 australiska sprinters som skickas till Gallipoli under 1:a världskriget. Om vänskap där den ene dör i en dramatisk slowmotion-scen. En ung Mel Gibson. Gräsligt sorglig!

Höstlegender: Brad Pitts lillebror åker ut i krig. Brad kommer efter för att se till sin bror. Lillebrorsan ska spela hjälte och dör när han fastnar i ett taggtrådsstängsel och blir skjuten. Brad blir kär i sin brors tilltänkta fru som spelas av Julia Ormond. Många sorgliga scener i den filmen.

Om detta kan man säga att det är tur att det finns hushållspapper till tårarna och fjärrkontroll så att man kan byta kanal eller stänga av innan man blir alldeles förstörd.
Tur också för alla lidande små barn att det finns andra som skänker saker. Som inte är lika sentimentala som jag.
Och att det finns rika kändisar som gör sig ett namn på att hjälpa. Se bara på Angelina Jolie. Hon verkar något vrickad men gör kanske ett och annat gott här i världen.

Den som spar han har...

...ett rent helvete när han ska flytta. Idag har vi städat vindsförrådet. Jag har fasat för denna dagen sen september. Sånt som är riktigt jobbigt skjuter jag gärna framför mig så långt det bara går. Vinden har varit ett ångesthot i flera år. Resultatet ligger nu i 4 sopsäckar och 2 till UFF. Hoppas att de gillar 80-tal.

En del av dagens fynd:


1 st vit knytblus (från tidigt 90-tal, jag hade en lite annorlunda kroppsform då)


1 st påse med blandade trasiga krukor


2 par cowboyboots -inte så heta som man kan tro


1 par skor med kilklack -NOT hot


1 påse innehållande en ny diskborste, en tom flaska jägermeister, ett oöppnat paket skurtrasor, en trasig bh och en putsduk för glasögon


1 st brun hurts -troligtvis IKEA sent 70-tal


1 par svarta Speedo badbyxor (som såg extremt små ut kan tilläggas)


Samt ett okänt antal plagg där prislappen fortfarande satt kvar. Dessa går oavkortat till UFF.

Dessutom hittade jag ämnet för dåligt samvete 1994. Den sommaren var jag i Malmö för att hälsa på en kompis. Lägligt nog inleddes klädrean i Köpenhamn just den veckan och vi hade ett smärre shoppingsafari på Ströget. Plötsligt sprang jag på en ursnygg kjol. 1200 kr på rea! Jag var bara tvungen att ha den! Ett sjukt reapris även idag... Jag kommer ihåg att jag började svettas när jag stod vid kassan och skulle betala.

När vi kom tillbaks till Malmö hittade jag också ett par Harley Davidsson-boots med snörning fram. Var tvungen att ha dem också. På kvällen var vi ute och jag var hetare än hetast (kom ihåg: 1994). Dagen efter var jag tvungen att be mamma skicka pengar till tågbiljetten hem till Göteborg.

Väl hemma i Göteborg var jag ute en sväng igen i min nya dyra kjol. Vad händer? Jag välter en öl. Den dyra kjolen, alldeles nerölad, läggs i kallt vatten och blir....väldigt liten. Väldigt smal och väldigt väldigt kort. Förtvivlad rafsar jag fram tvättrådsetiketten. Där står tydligt och klart ENDAST KEMTVÄTT. Dyra kjolen förstörd, mamma arg och jag alldeles förkrossad.


Kjolen har jag sparat som straff och en påminnelse om att inte handla över sin förmåga och att titta på tvättrådsetiketten i alla plagg jag köper. Däremot tycker jag fortfarande mycket om öl.

Sambon blev lite chockad över hur mycket babykläder som inhandlats. Jag blev faktiskt förvånad själv med tanke på min föräldrapenning var på ca 5000 kr i månaden under mammaledigheten. Inte konstigt att vi inte hade pengar till mat vissa perioder.


Det bästa är att vi inte ens blev färdiga. Vi har en del kvar. Men vänta lite...Hushållsnära tjänster kan man ju göra avdrag på...Hm. Näe, ingen annan människa ska behöva röja i vår röra.

ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG ska jag spara så mycket skräp igen. Redaktionen för "Rent Hus" på fyran hade gnuggat händerna av förtjusning om de såg vår vind. Snacka om konsumtionssamhälle...

Efter stormen

Ju mer saker man skaffar sig desto mer har man att orora sig över. Igår kväll oroade vi oss lite över vår båt när stormen övergick till orkanvindar. Båten står visserligen på land, men om det tutar i tillräckligt mycket händer det att båtarna välter. Nu har vi varit och kollat till vår pärla och konstaterat att allt var ok. Skönt! Den är omsorgsfullt täckt med presenning och "puttifrånkorvar" både här och där.

Storm, igelkottar, insekter och kalsonger

De varnar för storm i västsverige. Igen. Vi börjar bli vana efter den här vintern som aldrig blev nån vinter utan bara höst och vår. Tydligen skall stormen kulminera vid 18-tiden ikväll. Jag avskyr när det blåser mycket. Blir nervös på något sätt. Går man ut i stormen så blåser det ju rakt ner i truten så att man inte kan andas... Sambon som vindsurfar ÄLSKAR vind. Ju mer desto bättre. Kan han tycka ja...

Läste också om igelkottarna, de små liven, vaknar för tidigt i sina små lövhögar och tror att det är vår på riktigt. Hungriga beger de sig ut bara för att hitta -ingenting! Det finns inga insekter för dem att knapra på.

På tal om insekter. FN vill att vi ska äta mer insekter. En del insekter är tydligen lika proteinrika som kött och fisk. Myror, bin och getingar är tydligen bäst, men malar och fjärilar duger också. Larver ska vara rena vitaminbomben.

Då forstätter jag hellre med mitt pulver...

Nu blir det slut på kalsonger och trosor för patienterna på sjukhusen. Unisex. Lika för alla. En ny svensk standard. Underbyxa ska den kallas och är utarbetad av den Tekniska komittén för sjukvårdstextilier. Det ska tydligen spara pengar åt sjukvården. Jag som trodde att det fanns gylf av en anledning. Jag undrar om tvättkostnaderna inte blir högre med den nya "underbyxan". Stackars mannen letar efter gylfen, hinner inte och kissar på sig istället. Jaja. Det får framtiden utvisa.

Iakttagelse II

Lilla K sitter och ritar. Vad ritar du för nåt fint frågar jag. -Det är jag, pappa och du så klart, svarar hon. Ja, men du har ju ritat mig med alldeles grått hår säger jag. -Ja, säger hon. Du har ju grått hår nu mamma, men jag tycker att du är vacker i alla fall.

Kanske skulle boka en tid för färgning ändå...

Martyr

Igår lagade jag middag till min familj. Inget konstigt med det, förutom att jag lever på pulver blandat med vatten. VATTEN!Man är liksom något sulten om man säger så.

Sambon kom hem. -"Åh, lagar du mat, vad gott!" Ja, det gör jag, tänkte jag. Men jag får ju för f-n inte äta den. För jag äter bara pulver med vatten. När det blev dags att duka ropade jag på sambon och lilla K. Inget svar. Sambon satt lite lätt avslappnad vid datorn och lilla K hittade jag som förstenad framför Bolibompa. Det var ju fint, tänkte jag. Är det nån som förstår vidden av min uppoffring???? Är det nån som fattar hur hungrig man blir av att laga mat men inte få äta den?? Är det nån som fattar att jag hade lust att ställa mig med storsleven och bara trycka i mig maten från stekpannan?

Nä, tydligen inte. Jag ropade igen, lite mer vass i tonen kan man säga. Jag tror att sambon då förstod. Han dukade och de satte sig ner och åt. Maten blev god. Trots att jag bara provsmakade med en enda liten, liten tesked så blev maten god.

Sanningen att säga så vet jag inte vad jag väntade mig för reaktion på min uppoffring. Vågen kanske, eller att nån springer före mig och kastar blomblad på golvet när jag kommer med stekpannan med oglamourös Korv stroganoff.

Man vill bara höra att man är duktig. Ett "tack för att du lagade maten, det var jättesnällt"

Sambon TYCKER att jag är duktig och de sade tack båda två.

Sanslöst!

De senaste dagarna har flera av mina bekanta fått sina bankkonton länsade. Idag fick även min gamla morfar sitt konto tömt. Min gamla morfar som är 95 år!!!
Alla har tagit ut pengar vid samma bankomat.
Givetvis löser banken alltihop men ändå. Det skapar en otrygghet! Idioter!!!

Vi har tagit ut pengar vid samma bankomat, så nu återstår det att se om också våra konton blir tömda...

Hope Not!

Givetvis

Givetvis fixade sambon telefonen! Och givetvis vägrade han säga vad som var fel, men att det var enkelt avhjälpt förstod jag på hans ansiktsuttryck. Skit också! Well, you can't win them all.

Stolt kan jag nu presentera min "länklista" till höger. Där är mina favoriter samlade.
Jag har också inlett "Operation Självsvält". Skämt åsido. Det var dags att göra nåt radikalt och därför använder jag mig av Cambridge-kuren för att nå vägen till lyckan. 3 påsar pulver om dagen. Blanda med vatten och kör med mixer, svep i dig och middagen är avklarad.

Många tycker att det är ett ovanligt korkat sätt att gå ner i vikt. Det gjorde jag också tills förra sommaren. Man rasar bokstavligen i vikt! Det är säkert inte så hälsosamt men det skiter jag i för nu behöver jag en kickstart.
Det konstiga är att man mår förvånansvärt toppenbra under tiden. Ja, kanske inte de första 3 dagarna för då lider man. LIDER! Man är hungrig, irriterad och skulle kunna sätta i sig det mesta som ställdes fram. Men från 4:e dagen mår man bra och blir nästan euforisk. Knäppt, javisst. Men så länge det funkar så.

Anledningen till att allt gick åt skogen förra gången skyller jag på försäljningen av lägenheten. Vi hade inte tid att laga mat utan levde på snabbmat. Hamburgare, pizza och gärna nån öl eller två för att döva vår oro. Det var framförallt ölen som var den stora boven.

Så som sagt. Jag gör ett nytt försök. Jag måste ju för f-n komma i mina kläder.
I wish me luck.

Avskuren

Min telefon är död! När man ringer till den hörs en röst säga" Det går inte att komma fram pga nätverksproblem". Nätverksproblem? Jag gick in på Comhem, klickade på "driftinformation" men där står det: "Det finns inga störningar som berör dig just nu". Nähä?? Konstigt att telefonen är död pga nätverksproblem då. Usch, jag är verkligen inte bra på sånt här.
Jag kopplade ur alla sladdar ur modemet, kopplade i dem igen - död.

Jaja, sambon får fixa detta när han kommer hem. Men det hade varit skönt om jag lyckades själv. Stoltheten.

För ett tag sen lyckades jag få in ett litet virus i datorn. Inte så litet förresten. Viruset började nämligen kopiera filer från hårddisken. Oops!
Lite lätt svettig ropade jag på sambon som kom springande märkbart irriterad. Jaha, sa han. Nu får du väl fixa detta då. Men det kan jag inte sa jag. Nähä sa han. Då får vi väl slänga ut datorn då. Jag kokade av ilska. I min värld är det bättre att fråga om hjälp när man inte kan. I hans värld har man inte vi datorn att göra om man inte kan reda upp det man har ställt till med. Det slutade med att vi fick installera om hela datorn. Det tog större delen av kvällen. Efteråt fick jag stränga förhållningsorder. I princip ville han belägga mig datorförbud - i alla fall ett litet tag.

Annat är det på mitt jobb. Där är jag Computer-Hero. Där är jag min avdelnings svar på Lisbeth Salander (hackern i Stieg Larsson-trilogin). Att detta beror på att de andra saknar all form av datorkunskap bryr jag mig inte om. Computer-Hero.

Iakttagelse:

Rosenrotens positiva effekt lyser med sin frånvaro... Är lika trött som vanligt. Känner mig inte heller särskilt koncentrerad eller skärpt.
Det kanske tar extra lång tid på mig...?

Laundryday

Idag har jag bokat tvättstugan. Hur skojigt är det då? Det går an att tvätta, men sen ska eländet vikas också. Eftersom detta inte tillhör favoriten bland sysselsättningar så går det alltför lång tid mellan tvättarna = extremt mycket tvätt och extremt liten mängd rena kläder att ha på sig. Jag tänker på hur det blir sen. Egen tvättmaskin, vilken LYX! Ja, så är det att bo i lägenhet.

Snart är äntligen båtsäsongen här. Äntligen. Med allt vad det innebär av kaos, vila, vackra vyer, bad, andra båtägare, spänner, spadar, uppblåsbara båtar, underbara grillkvällar och nya minnen att lägga till de gamla. Hela kroppen längtar...

Undantag

Vi är en natt med en tyst minut
en turkisk film med lyckligt slut

Vi är en båt som slipper kryss
en punkt på din hals jag aldrig kysst

du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?

Vi är ett virus i en statistik
en sensation utan publik

Vi är ett tåg utan nån räls
som åker liksom hur som helst

du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?

var inte misstänksam
för vi kan nåt som ingen kan
ibland så når man ända fram

du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?

Text: Bo kasper Musik: Bo Kaspers Orkester
Producerad av: Bo Kaspers Orkester
(P) 1999 Sony Music Entertainment (Sweden) AB
Förlag: Sony Music Publishing Scandinavia/ BKO Songs