Lite norr om Barlind

alldeles vid sidan om farleden norrut, finns en liten vik med små öar. Där var vi med båten i förrgår.

Visa av erfarenheten av att leta lite för länge efter den perfekta badviken. Leta tills alla i båten nästan förgås av hunger och irritation. Nu tog vi första bästa och det blev så bra.

Vi spred ut oss över klipporna för att markera revir. Vill man ta det ett steg längre och vara riktigt säker på att ingen lägger till i närheten får man ta av sig kläderna och sprätta runt naken på klipphällarna. Då vågar definitivt ingen lägga till inom en radie på 250 meter. Då är man suspekt. Dit har vi inte kommit än. Till nakenstadiet alltså. Där går gränsen för hur mycket privatliv jag vill ha.

Vi fikade, badade, solade, läste, badade, solade, fixade middag, badade lite till och sen åkte vi hem. Det hade blivit lite disigt, men alldeles stilla. Havet låg som en spegel.

På vägen hem ringde sambon upp en kille i Göteborg som skulle sälja surfsegel. Han slog till och blev glad och nöjd med det köpet. Bra!

Nu väntar han på Vinden. Ju mer Vind desto bättre är det. Bekvämt att bo 5 minuter från surfstranden. Den senaste tiden har han klagat på att han saknar små segel för mycket vind. Nu har han det. Ju mer surf desto gladare sambo.

Vinden ska komma ikväll.

It's out there. The perfect breeze.

PMS + trots = inte så bra

Nu är den äntligen här - semestern. Som jag har väntat och längtat. Första veckan har inte ens gått än. Det är UNDERBART! Första helgen tillbringades med sambons evigt unga och strålande lillasyster samt hennes nyblivne make. Gud vad det låter vuxet. De är i alla fall väldigt nygifta till skillnad från mig själv som inte tycks bli gift överhuvudtaget. Men jag är inte bitter. Nej nej - alls icke. Vill han gifta sig så blir det så förr eller senare ändå. Lite bitter är jag kanske i alla fall. Lite.

Hur som helst. Vi hade trevligt med våra allra första övernattningsgäster och jag fick i mig både ett och tre glas rosé. Det enda som störde mig var faktiskt lilla K's små anfall av trots. Hon har fallit in i det berömda 6-årstrotset. Detta är inte roligt. Inte på något sätt. När man dessutom har gäster får man lägga extra band på sig själv och detta vet det trotsiga lilla barnet och försöker spela ut en så gott hon kan.
Gästerna åkte och vi tog det lugnt resten av dagen. Dagen efter åkte vi ut på en liten loppis-turné. Trodde vi. De flesta loppis hade visst bara helgöppet. Det kan också nu tilläggas att min lilla kompis PMS började göra sig lite påmind. Det är som om det kryper i kroppen av irritation. Varje cell skriker "reta mig inte för då smäller det". Jag kan inte hjälpa det. Det bara händer. När då det lilla trotsiga barnet gör allt för att reta gallfeber på en blir resultatet inte jättebra. Inte bra alls.
Trotset kan t.ex yttra sig så här: - Mamma, får jag prova de här skorna (om ett par lika höga som svindyra damskor i exkluvsiv klädbutik, med snorkig personal)
- Nej, svarar jag.
- Varför då???
- Man får bara prova om man ska köpa dem, ljuger jag.
- Men snälla. Snälla, snälla, snälla...
- Nej! säger jag. Nu lite mer bestämt. Det blir lite tyst i butiken.
- Men jag VILL!!!!!(Följt av en gråtattack som bäst hade passat på Kungliga
Dramatiska Teatern)
Jag vädjar då med blicken mot sambon. Han tar över. En liten stund tar han över, men missar sekunden då det lilla trotsiga barnet har trasslat in en galge i svindyr klänning med en miljard trådar på framsidan. Hon sliter och drar i galgen och försöker befria klänningen. Det är nu jag får ett ont öga av expediten. Jag drar med mig det trotsiga lilla barnet ut ur affären. Sätter henne på en bänk och då är jag arg! Arg för att det aldrig räcker med ett nej. Arg för att man ska behöva förklara självklarheter. Arg på mig själv för att jag låter mitt dåliga humör gå ut över henne. Arg och PMS:ig. Jag hamnar på hennes nivå och blir precis lika trotsig.

Min mamma har flera gånger talat om att det faktiskt finns mediciner mot PMS. Det kanske kunde vara en bra idé.

Efter detta surnade även sambon till och tyckte inte längre att det var kul att hitta på något med oss två. Mor och dotter, båda på trotsnivå.

Idag har vi i alla fall haft en skön dag. Det blev stranden istället för en båttur. Och det kan man säga att vi kan vara glada för. Helt plötsligt blev himlen svart och åskan och regnet dånade. Mamma och pappa kom förbi och vi satt i uterummet och åt och fick skrika till varandra för att kunna höras. Men det var mysigt.

Semestermysigt.

Vi överlevde

barnkalaset. Allt gick jättebra och lilla K var supernöjd. 16 små barn rusade in och vi serverade korv med bröd och marängswiss på löpande band. Barnen underhöll sig själva. Ett stort lakan placerat på gräset i skuggan av ett äppleträd fick bli "bord".
När kalaset var slut somnade jag i soffan. Jag kan tillägga att det var 30 grader varmt.

Att åka spårvagn i Göteborg när det är 32 grader varmt ute är ingen lek. Luften står helt still och huvudet bultar och bredvid mig sitter en indier och pratar i mobil. Han pratar högt och jag känner att jag vill göra honom riktigt illa. Det är för varmt...Jag tänker att att han är väl van vid värme. Det är därför han pratar så högt och gestikulerar. Alla svettas och klibbar. Give me some air... En mamma sitter och viftar på sitt barn med en solfjäder. Smart, tänker jag och under en bråkdels sekund vill jag ta den ifrån henne.

Jag älskar verkligen när det är varmt, men det finns vissa platser som man kanske bör undvika. Spårvagnar från 60-talet är en sån plats.

Idag ska jag inte åka spårvagn. Idag är jag ledig och skall gå ner till stranden med lilla K. Jag ska bara ta det lugnt. Om en och en halv vecka är det semester.
Jag kanske står ut till dess.

Simma lugnt