Mars & Venus

Kvinnor och män, girls and boys, hombres y mujeres. Det är bara att konstatera. Vi är från olika världar. Inget fel i det, men vi tänker helt olika.

Ett exempel på detta är våra olika tankar på hur det ska bli att bo i huset. Jag ser mig själv i trädgården. Jag är brun och jättesmal, konstigt...Jag klipper lite här, petar lite där...och hela tiden lika ljuv och lycklig. Jag ler mot lilla "k" som springer runt i vit klänning och jagar fjärilar med håv. Hon är lycklig. Sambon vinkar glatt när han hoppar ur bilen framför huset. Det är ett skimmer över hela bilden.

NOT! Nä, riktigt så illa är det inte med mina drömmar. Även om det hade varit skoj om det var sant. Klart är dock att sambon tänker mer logiskt och praktiskt än vad jag gör. Han retar sig ibland på att mina idéer oftast bygger på att det är han som ska lösa dem. Och i sanningens namn är det ju inte riktigt rättvist. Å andra sidan kanske han inte ser allt som jag gör. Så är det. Livet är inte alltid rättvist och förhoppningsvis kompletterar man varandra så att udda blir jämt skägg så att säga.

När man gör adressändring får en del företag också reda på att man ska flytta. I går ringde så en dam från ett av de större försäkringsbolagen. Hon ville bara kolla så att uppgifterna om ny adress stämde. Ska ni flytta från lägenhet till lägenhet då eller? frågade hon. Nä vi ska flytta till hus, svarade jag. Jaha, då får ni mycket jobb. oj, oj, oj! Man inser aldrig hur mycket jobb det är, fortsätter hon. När man väl har börjat riva i ett hörn slutar det aldrig. oj, oj, oj! Ja, jo så är det säkert, säger jag och undrar hur många kraschade äktenskap och dåliga husköp hon har gått igenom. Tur att hon inte var ifrån Villaägarnas Riksförbund.

Men hon önskade mig en fortsatt trevlig dag i alla fall.

KP

Sen jag var ca 7 år gammal har jag haft knottror på överarmarna. Inget dödligt, men fruktansvärt irriterande - särskilt under tonåren. De kliar inte, bara irriterar. Jag avundades de med slät gyllenbrun hud. Själv såg jag ut som en flådd kyckling.

Så idag när jag satt framför datorn gjorde jag en google-sökning och hittade åkomman: Keratosis Pilaris. Detta är ju fantastiskt! Jag har KP! Tydligen klassas det inte som en sjukdom, mer som en hudåkomma. "Keratosis pilaris är en ärftligt betingad förhorningsrubbning med uppkomst av små hornpluggar lokaliserad till s.k. follikelmynningar, utförsgångar från hårsäckar i huden." Det låter ju jätteläbbigt...jag gillar inte hornpluggar!

Tydligen har ca 50% av världens vuxna befolkning denna lilla åkomma vilket ju borde innebära att hälften av mina vänner eller jobbarkompisar också borde springa runt med knottror på kroppen. Hitills har jag inte träffat på nån...konstigt.

Vi har tydligen en klubb också - i USA så klart. En knotterklubb...Där finns väl klubbar för det mesta.

Tyvärr finns inget botemedel förutom krämer med karbamid eller salicylsyra som kan förbättra. Kanske borde smörja in mig med Treo då?

Fast det är kanske bättre att vänta på sommar, sol och salta bad. För då försvinner de små jäklarna också nämligen!

Vi är snart där. Hej då irriterande keratosis-knottror. Välkomna tillbaka till hösten. Då har man ändå så mycket kläder på sig att ingen ser er. Så det så!

Sjuk...

Jag har förmågan att lyckas bli sjuk när jag absolut inte har tid. Det enda jag kommit mig för att göra idag är att göra en flyttanmälan. Annars har jag mest haft ont i huvudet och snorat mig igenom en hel toarulle. En del tv har jag också hunnit med. Jag har tittat på begravning i "Days of our lives" och jag har sett Oprah Winfrey försöka frälsa en liten amerikansk stad från fetma. Det behövdes också kan jag säga... Men det är det som är grejen. Jag har INTE tid. Om exakt 2 veckor ska vi vara klara för flytt. Allt ska vara nerpackat, städat och bortburet.

Eftersom vi ska bo hos sambons bror med familj i 2 veckor (tack snälla ni!!!) så krävs lite planering. Därför har vi också varit tvungna att placera ut saker på lite olika håll. Den stora flytten måste vi fixa nu innan.

Det finns nackdelar med att ha så långt till inflyttning som vi har haft. I början kändes det enbart positivt, men nu 6 månader senare har man haft god tid till katastroftankar, något som både jag och sambon skulle kunna vara världsmästare i.

Det enda man kan göra är att ta språnget och hoppas på det bästa. I grund och botten tror jag att det kommer att bli jättebra. Det är väl bara det att det känns något overkligt. Jag tittar på bilderna från huset och fattar inte att det är vi som ska bo där.

Jag har också tagit beslutet att köpa flyttstädningen. Pratade med en jättetrevlig finska som verkar veta vad hon pratar om. Ett tag grep snålheten tag i mig och jag tänkte städa själv, men det är bara att inse att vissa saker är värt pengarna. Jag kommer inte att hinna annars. Mamma har redan gjort fullständigt glasklart att hon inte kan hjälpa till med ännu en flyttstädning. Sist jag gjorde det lovade jag mig själv att aldirg mer flyttstäda så länge jag levde. Och löften är till för att hållas. Dessutom är det avdragsgillt...

Nu ska vi bara bestämma oss för vilket bolag som ska ha hand om vår telefoni och bredband.

Kopruttar

Häromdagen såg jag en dokumentär på Svt. Den handlade om idisslare som är rena rama miljöboven pga av gaser!!! När kossorna pruttar bildas metangas som står för hela 18 % av den totala växthuseffekten. De är värre miljöbovar än både bil- och flygtrafiken och detta pga gaser?!

För inte alltför många år sedan användes sk analproppar inom svensk sjukvård. Eftersom man inte använder dessa längre så kanske det någonstans finns ett helt lager med analproppar! Man kanske skulle kunna använda dem på miljöbovarna kossan och grisen?

Man kanske rentav kan starta en liten analproppsfabrik? Fler jobb och renare luft. Ett allt-i-ett-paket liksom.
Analproppar för en bättre värld!

Goggles

När jag vaknade i morse och tittade ut trodde jag först att det var extrem dimma. så fort jag gnuggat liv i ögonen (det tar en stund) insåg jag att det var snöstorm. Jag trodde bokstavligen att jag skulle gå in i koma. Dessutom fick jag för mig att cykla. Cykla i hård kuling med miljarder stenhårda små snöflingor i ansiktet är ingen lek, sikten var ca 3 cm. När jag dessutom började inhalera snöflingorna och fick ett hostanfall så jag höll på att trilla av cykeln lagom framme vid jobbet avgjorde saken. Inte cykla i snöstorm - åtminstone inte utan ett par rejäla skidglasögon och keps.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag gillar inte snö!!! Det är jättevackert - i fjällen. Här i Göteborg innebär det bara problem. Jag borde ju kunna glädja mig för lilla "K's skull. Hon blev givetvis överlycklig när hon tittade ut. Å andra sidan gillar hon alla vädertyper.

Jag tröstar mig med att det faktiskt är vår, egentligen alltså... Jag har med egna ögon sett små krokusar och annat grönt i rabatterna.

Idag kom en av mina jobbarkompisar till jobbet med nya glasögon. Hon hade skaffat sig såna där som förvandlas till solglasögon när hon går ut. Det var bara det att de inte verkade förvandlas tillbaka till vanliga glas när hon kom in. De såg liksom ut som vanliga solglasögon...Hon märkte ingen skillnad sa hon. Och då är ju allt bra. Fast jag undrar om de inte vänt glasen åt fel håll, så att den tänkta effekten blev den motsatta. Dyra var de också.

Jag kanske skulle skaffa ett par själv. Kanske skulle de funka som snöskydd så att jag kan fortsätta cykla. Fortsätta att inhalera snö...

Grått ut brunt in

Äntligen kom jag iväg till frisören. Mina grå är nu bruna i olika nyanser. En nyans blev lite väl guldig - nästan orange faktiskt. Orange är bättre än grått tänker jag.
Min frisör har en bok som heter "Världens fulaste frisyrer". I den finns bilder från 50- tal till 90-tal. Helt sinnessjuka frisyrer. Själv är jag extremt konservativ när det gäller mitt hår och ändrar sällan. Däremot har jag ju råkat ut för en del missöden i det förflutna. På gymnasiet var det en tjej i min klass som gladeligen åtog sig att klippa oss andra. Jag fick en gång för mig att jag skulle ha lugg, men bara om den var ganska lång. Javisst, sa hon tog fram saxen och klippte. Luggen blev kortare och kortare och jag blev nervösare och nervösare. Nu hör det till saken att jag har tunna fina hårstrån som gärna krullar sig. Särskilt när det är fuktigt ute. När hon var färdig var det inte mycket lugg kvar, snarare en liten krullig gloria vid hårfästet i pannan. Hon var mycket nöjd med sin insats och jag ville inte göra henne ledsen. Mina tårar fick vänta. Den kvällen gräts det mången tår i flickrummet.
Det hör också till saken att mitt hår växer extremt sakta, praktiskt taget ingenting.

Efter några år så skulle jag klippa mig igen. Jag valde en frisör nära mitt jobb. Luggen hade växt ut och jag vaktade den noga för ytterligare missöden. Frisören var från Island och förstod inte riktigt mig när jag sade: -Jag vill att du toppar det, men rör inte min lugg. Då tar han saxen och klipper rakt av. Lugg borta igen. Den gången lyckades jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag satt där i frisörstolen och grät. Den stackars isländska frisören försökte trösta när ingen tröst fanns.

Därför ändrar jag inte gärna nu heller. Det får hellre vara lite tråkigt. Eller orange.

Känselspröt

Ibland stöter man på människor som totalt saknar förmågan att känna in sin omgivning. Som saknar förmågan att läsa andra människor och som gång på gång går över gränsen för vad som är acceptabelt. Som dessutom gör det utan att ens märka att omgivningen reagerar.

Vad beror det på? Hur kommer det sig att en del saknar normalt hyfs? Beror det på uppfostran eller mindervärdeskomplex? Vad är det som får någon att tro att det är ok att klampa rakt över andra människors känslor. Egentligen är det tragiskt att de får forstätta med sitt bulldozer-aktiga sätt. En sån person blir antagligen till slut väldigt ensam. Om de inte hittar andra bulldozrar att umgås med vill säga.

Ego

Idag är det Internationella kvinnodagen och det har jag firat genom att köpa skojiga disktrasor och ett billigt emaljerat durkslag på Rusta. Är det inte att gå tillbaka lite? Jag menar med tanke på kvinnors rätt och allt det där...? Inte viktigt bara en tanke.

All heder och ära ska idag gå till dem som kämpar för ett slut på våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och för de som är modiga nog att kämpa för kvinnors rätt i andra länder.

Ibland kan jag bli avundsjuk på de som verkligen brinner för nåt. Det är tur att de finns - brinnarna. Själv brinner jag inte för nåt... Jo, jag brinner för min dotter och för att hon ska ha det bra, men jag menar de där stora sakerna som miljön, fred på jorden, människors rätt osv. Jag blir trött bara jag tänker på det och stoppar huvudet i sanden och låtsas att alla har det bra och att det säkert inte är så farligt det där med att nord- och sydpolen smälter. Att det nog är överdrivet...
Det är tur att "brinnarna" finns. De som orkar kämpa när vi andra inte orkar.

Usch, nu känner jag mig som en usel människa. Ett EGO utan dess like. Ett EGO som ringde och skällde på Västsvensk Tidningsdistribution i morse för att tidningen uteblivit för 4:e gången på en vecka: I min värld är det ett irritationsmoment utan dess like men i det stora sammanhanget är det ingenting. It's a fart in a thunderstorm, som han säger i Let's Dance på fyran. Men å andra sidan: De som kämpar kanske också blir irriterade över småsaker. Jag hoppas det. Och jag hoppas att de orkar forstätta kämpa.
Och jag hoppas att tidningen kommer som den ska i fortsättningen...

Skottdagen -bara bluff!

Enligt tradititionen är det mannen som ska fria (Ha!). Undantaget är när skottdagen infaller. Detta "undantag" kommer från Irland och skyddshelgonet S:t Patrick som också var jämställdhetsapostel före sin tid. Han bestämde att kvinnor skulle få fria en gång vart 4:e år och att detta frieri skulle tas på största allvar.

Otraditionell som jag är passade jag på att "pop the question". Vad händer? Jag blir inte ens tagen på allvar. Han lyckas krångla sig ur frågan på det ena eller andra sättet. - Må blixten slå ner i ditt huvud svarade jag och ångrade mig genast.

Det är ju inte precis första gången jag friar till sambon om man säger så. Alla gånger med samma resultat. Märk väl, han har aldrig sagt direkt nej heller.

När jag fyllde 30 för några år sedan (några ja...) berättade sambon att han gått in till juvelerare och inte bara tittat på ringar utan bestämt sig för en. När han gick fram till kassan och skulle betala säger kassörskan -"Nej, du kan inte få med dig ringen nu, den måste ju graveras också. Jaha, svarade sambon, då ska jag inte ha nån ring! Han lämnade affären och därmed också ett potentiellt frieri.
Må blixten också slå ner i kassörskans huvud. Må hon brinna över öppen eld! Det fattar väl vem som helst att man lämnar in ringen efteråt!!!!
Det är så nära jag nånsin kommit ett frieri.
Alla tankar på storslaget bröllop med 150 gäster har jag inte drömt om sen jag var liten.
Jag skulle vilja ha ett litet, litet bröllop. Mitt enda krav är en snygg klänning, en snygg frisyr samt kanske ett besök på skönhetssalong. Det är bara att inse att ju äldre jag blir desto längre blir besöket på skönhetssalongen.

Det är nog bara att inse att något bröllop lär det inte bli inom den närmaste framtiden.
Men hoppet är det sista som överger människan så man vet ju aldrig...
Det kanske är så att han faktiskt inte vill...