Tid

Den värsta för-kylningen har lagt sig. Medicinbolls-huvudet har krympt och smaksinnet har börjat återvända. Idag är jag hemma för att jag är ledig och denna dag har jag tänkt ägna åt lilla K's klädkammare som är full med saker jag inte ens kommer ihåg. Detta är inte det roligaste jag vet, men jag får ro i själen.

Jag satt och tittade runt på diverse inredningsbloggar igår kväll. Alltså, hur hinner folk med? Personerna som bor i dessa hem kan omöjligen ha tid att jobba. Jag blev nästan illamående av alla små pyssel och höstmysfloskler. Det målas om, byggs ut, bakas, trädgårdsarbetas, sys, renoveras fönster, läggs nytt tak. Däremellan dimper ett och annat barn ner, men det finns alltid tid att göra en höstkrans, måla en tavla, springa på loppis och renovera loppisfynden och sedan lägga ut bilderna på nätet så att alla likasinnade genast måste springa på loppis de också.

Jag hade varit lycklig om jag hade hunnit med en promille. Förra hösten försökte jag göra en krans. Försökte. Jag gjorde precis som Bosse Rappne i Äntligen Hemma sa. Jag tog en liten björkkvist och formade till en ring. Sen tog jag kvistar från enen som växer på vårt berg. Jag gjorde små buketter och virade tunn tråd runt. Som dekoration satte jag dit rönnbär och bär från vår häck. När jag skulle hänga upp den ramlade det mesta av både en och bär av. Dessutom var den så tung att det som skulle vara en rund krans istället blev mer som siffran noll. Min kransgörarkarriär var därmed över.

Jäkla Bosse. Ljug-Bosse.

Det har blivit en dygd att vara bäst på allt. Inte konstigt att människor kraschar rakt in i trötthetsväggen.
Nu ska jag ta tag i mitt lilla projekt. Klädkammaren i lilla K's rum.

Men först en mugg kaffe.

Höstförkylning

Hösten kom på riktigt och med den en alldeles färsk förkylning. Ingen direkt feber, bara en igentäppt näsa och ett huvud som känns som en medicinboll. På jobbet tar folk automatiskt fem steg bakåt så fort de hör att man är lite snorig. Någon tog fram en liten flaska handsprit ur fickan och började genast sprita sina händer. Därför valde jag att stanna hemma idag och imorgon. Det råder total svininfluensa-skräck. Ändå verkar de flesta avstå vaccin. Jag ska ta den i alla fall - man vet ju aldrig.

Lilla K går i simskola och simmar som aldrig förr. Visserligen mer under vattnet, vilket om man jämför ett år tillbaks är ett enormt framsteg med tanke på att hon då knappt vågade doppa hakan.

Inför terminens början hade hon byggt upp en skräck inför att ens behöva vara i närheten av den del av bassängen där simskolan skulle hålla till. "Den är för djup!!!" skrek hon. "Ni fattar inte jag kommer ju att drunkna där!!!" Några timmar innan simskolan fick hon nästintill panikångest och kunde nästan inte andas.

Vi fick faktiskt tvinga dit henne. Jag anser att det inte finns något val. Alla barn måste kunna simma. Det är inget att diskutera. Väl inne i simhallen kröp hon motvilligt ner i vattnet, hela tiden med blicken riktad mot oss. Som två fåntrattar satt vi där och gjorde tummen upp. När hon efter ca fem minuter insåg att det inte var särskilt troligt att hon skulle drunkna märkte hon att det var väldigt kul det där med simningen. Hon ropade till oss - Mamma pappa, det här är jätteroligt!!!! Vi slappnade av och slutade känna oss som sadister. Vi har sagt att hon måste gå klart simskolan innan det kan bli tal om andra aktiviteter. Hon vill rida, dansa, börja med karate, men högst på önskelisten står för tillfället Hockeyskola. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag har lite svårt att se mig som hockey-mamma, just för tillfället i alla fall.

Just nu är jag bara en snorig mamma med medicinbollshuvud.