Sweet-tooth

Sötebrödsdagarna måste nu få ett slut för min del. Detta går ju bara inte. Jag står och glanar in i garderoben och inser att mina plagg, mina favoriter har blivit för små. Eller rättare sagt semestermaten + lite till visar sig nu i form av för stor kropp i förhållande till favoritplaggen. Jag har gått upp alldeles för mycket...

Jag har massor av jeans och andra favoriter som bara inte går på mig. Så kan vi inte ha det!
Idag blev jag lite nöjd i alla fall, när jag provade ett par stövlar och de gick på utan problem. Modellerna ändras givetvis, men för några år sen gjordes bara stövlar till stackars små anorektiker med sugrör till ben. Nu köpte jag inte stövlarna. Jag tycker att det är för tidigt eftersom jag vidhåller att det fortfarande är sommar och sen var de dessutom lite för dyra. Men de gick att få på! 1 - 0 till mig!

Helgen har varit fullständigt underbar. Det blev en tur med båten i går. Det blev dock inget bad för min del. Jag fegade ur när tempen visade 17 grader. Där går liksom gränsen. Men lilla K badade två gånger. Den ena gången ramlade hon visserligen i, men det räknas ändå. Sambon badade också, men med våtdräkt så det räknas inte! Han skulle mäta av formen på skrovet inför vinteruppläggningen och den nya båtvaggan som införskaffats. Det var lite svårare än vad han trodde, för dräkten gjorde att han flöt som en kork. Han såg nästan ut som en sån där insekt - skräddare eller vad de heter...

Det är lugnt och skönt ute på havet så här på sensommaren. Inte samma hets och jagande efter bra platser.

Nä, nu ska tror jag att jag ska kraschlanda i soffan en stund, njuta lite till innan helgen är slut.

Mitt nya liv börjar i morgon. Tror jag. Eller i övermorgon. I morgon fyller jag ju faktiskt år...

Fredag = Fri dag

Japp. Så blev det äntligen fredag igen! Jag är dessutom ledig. Något som förstärker känslan av total harmoni och lättnad. Det ska bli kanonväder hela helgen....kanske ett dopp i det blå.

Just nu skulle jag egentligen bädda och fixa lite inför helgen. Det är bara det att det är så svårt att komma igång. Jag är hopplös på det sättet. Varför göra det man borde idag när man kan skjuta upp det tills imorgon borde vara mitt motto. Jag har faktiskt blivit bättre, men är inte helt botad. Jag blir avundsjuk på dem som går upp i ottan och har städat och fixat klart allt före tio. Då har man hela dagen framför sig.

När jag är ledig vaknar jag vid sisådär halvnio - i bästa fall, ligger kvar en bra stund. Sen går jag upp, sätter på kaffe som är mitt livselixir, utan kaffe dör jag. Lilla K, som är precis lika morgontrött som sin mamma, och jag sitter lite i soffan och tittar på nyhetsprogrammen. Efter det äter vi fukost och sen framåt halvelva så börjar vi klä på oss. Lat och bekväm? Ja, förmodligen. Nu är det ju inte alltid såhär. Om jag har något inplanerat så anpassar jag mig efter det. Jag är en utpräglad kvällsmänniska. Till mitt försvar ska sägas att jag går upp 04.25 de dagar jag börjar tidigt.

Idag är det i alla fall fredag och här ska ätas räkor. Jag hade velat ha 3 kg havskräftor men det känns lite dyrt just nu...Om jag hade fått bestämma vad jag ville ha som sista måltid hade valet hamnat på kräftor. Inte dyindränkta insjökräftor som mer ser ut som insekter, utan stora rosa havskräftor. Mumma för magen!

Nä, om jag skulle ta tag i det där med bäddningen och tvätten kanske. Klockan är ju faktiskt närmare tre på eftermiddagen.
But that's me...

Snörvel

Ett sista dopp i havet blev det i söndags kväll. Kanske inte det allra sista, man vet aldrig. Jag känner mig alltid så sorgsen när sommaren går mot sitt slut. Alla förväntningar, allt det man inte hann med. Man vill spara alla minnen och alla ljuvliga dofter i en liten ask...Nä, nu ska vi inte bli sentimentala. Det kan bli många underbara dagar innan kylan och mörkret (= jag vill gå i ide) slår till på allvar.

Jag har varit hemma från jobbet och är totalt genomförkyld. Inatt vaknade jag av mina egna snarkningar och med en tunga som kändes som om någon stoppat in en svamp i munnen. Det blir ju så om man inte kan andas genom näsan. Högst obehagligt.
I morgon ska jag jobba igen...

Nu har jag kommit in i pendlandet på allvar. Det går hur bra som helst. Buss på morgonen och tåget hem på eftermiddagen. Tid för reflektion och eftertanke eller en tupplur ibland. Oftast har jag min mp3 med mig. Ibland glömmer jag den och då blir straffet att lyssna till de ofta högst privata mobilsamtal som bara måste ringas från bussen eller tåget. Integritet verkar vara en bortglömd egenskap i dessa sammanhang. De värsta mobilpratarmarodörerna är tonårstjejen som ringer till en kompis eller mannen i övre medelåldern som ringer jobbsamtal. Gärna på svengelska och med en röstvolym som ljuder över allt annat. Vad beror detta på? Kan det vara så att jobbmannen känner sig lite mer betydelsefull om han kan visa världen runt omkring att han är så viktig för verksamheten att han tom måste ringa jobbsamtal efter arbetsdagens slut. Det är väl möjligt att man ibland måste det men kan man inte prata i normal samtalston? Och denna bristfälliga engelska. Det är ju rent pinsamt att lyssna på.

Tonårstjejen däremot är inte riktigt lika störande. Oftast tycker jag synd om dem. Häromdagen satt en tjej bakom mig. Hon ringde till en kompis som visade sig vara gravid. Oönskad tonårsgravidietet tänkte jag. "- Men gumman, vilken vecka är du i?, Jaha 9:e. Vad ska du göra då? Har du berättat för Jocke? Nä, det är klart. Gumman, du ska se att det ordnar sig..."

Hjälp tänkte jag. 9:e veckan. Då måste hon göra nåt snabbt. Undra om hon beställt tid...Och killen då? Det är väl typiskt att inte berätta för honom. De är väl ändå två om det, eller? Jag fick hejda mig och inse att jag helt plötsligt förvandlats till en skolkurator i 50-årsåldern. Till slut lade hon på luren och jag sjönk in min egna tankar igen. Tankar som handlade om mig och mitt eget liv. Men det är lätt att ryckas med...

Lilla k har skolats in på dagis och tycker livet är toppen med nya kompisar och roliga saker att göra hela dagarna. Hon är ett gladare barn och vi är gladare föräldrar. Jag har äntligen kommit över den värsta chocken med att hon klippte av sig sitt hår. Frisören hjälpte henne att åtminstona få en frisyr. Jag tycker tom att det ser helt ok ut, även om jag inte skulle valt att klippa så mycket själv.

Snart är det helg igen. Halleluja!!! Det ska bli fint väder sägs det. Ett litet sista bad igen då kanske? Vi får väl se...

Storm, hästmyror och ny frisyr

Igår kväll satt lilla K tyst på sitt rum. Sambon satt vid datorn och jag lagade middag. Plötsligt kommer K in till sin pappa. I sin lilla hand hade hon en boll av hår. Hon hade klippt sig själv. Och inte lite heller... På sina ställen var det bara ca 0,5 cm långt.

När jag fick se det reagerade jag inte alls som man ska göra i ett sånt läge. Jag bara skrek rakt ut: -Men va f-n har du gjort?!! Du ser ju ut som en pojk, fortsatte jag, sen började jag att gråta. Hon blev såklart lessen när hon insåg sitt misstag. Gråtande förklarade hon att hon var trött på att få håret i ansiktet när hon äter och att det var svårt att få det snyggt när man klipper utan spegel.

När jag lugnat ner mig insåg jag att ett besök hos frisören var en nödvändighet. Så imorse åkte vi in till Stenungsund och fixade en ny frisyr. En väldigt kort frisyr. Men med lite spännen ser man att hon är en flicka. Det växer ju ut igen sade jag tröstande, men inom mig tänkte jag: det kan inte växa fort nog. Lilla gumman...

Det har dessutom stormat en hel del under morgontimmarna. Orolig för båten begav jag mig ner till den oskyddade hamnen. Båten hade slagit i bryggan med fören så att stora träbitar flisats sönder på bryggan. Vad jag kunde se var det som tur var inga större skador på båten förutom större repor i gummilisten som sitter runt kanten och en avsliten förtöjningstamp. Det var andra som hade råkat värre ut. Hamnen är jättebra när det inte blåser men totalt kass i kraftiga vindar.

Tidigare i somras upptäckte vi hästmyror utanför huset. Eller rättare sagt Belgian Blue-myror. De ser ut som muterade jättemyror och är så stora så att det poppar när man trampar på dem. Vidrigt. Ännu vidrigare är att de äter trä och kan förstöra hela hus om man har otur. Idag kom Anticimex med giftfällor som är utplacerade i huset på strategiska platser. De har även sprutat utanför huset och gav oss dessutom gift i pulverform som vi kan hälla på myrorna om vi hittar något bo. Glädjande nog hittades inga tecken på bon i huset. Thank God!

Nu hoppas jag att vinden mojnar, att båten fortfarande är hel, att lilla K's hår växer fort och att myrorna dör en plågsam död, långt bort från vårt hus.

Morfar

För exakt en vecka sedan gick min morfar bort. Han blev 94 år gammal. Tre veckor innan hade vi födelsedagskalas för honom här hemma hos oss. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn samlades för att fira honom. Det var sista gången jag såg honom i livet. Nu efteråt känns det så bra att vi kunde träffas här hos oss. Jag vet att han tyckte om det. Det slog mig hur gammal jag tyckte att han såg ut. Jag tänkte att detta nog var hans sista födelsedag.

Två veckor efter hans födelsedag ramlade han hemma i lägenheten och slog i huvudet. Han blödde kraftigt och kom till sjukhuset i ambulans. De plåstrade om honom och skickade hem honom. Han verkade repa sig ganska väl men några dagar senare trillade han igen och denna gång bröt han lårbenet.

Under operationen var han vaken och pratade med sjuksköterksan som tyckte att han verkade bli blå om läpparna. "Det är ingen fara, det är jag ofta" sa han och sen försvann han. Ett stort blodtrycksfall gjorde att han svimmade av och sen var det slut... Jag tror inte att han märkte någonting. Han bara somnade lugnt och stilla på en av sommarens vackraste dagar.
På kvällen åkte vi och tog farväl av honom. Han såg så fridfull ut. Rynkorna var nästan borta och det såg ut som om han sov.

Jag är tacksam att det blev så. Att han slapp flyttas runt till olika ställen.
En stor del av honom dog redan för sex år sedan när min mormor gick bort. Jag trodde aldrig att han skulle klara av att bli ensam, men så småningom lärde han sig det också och blev dessutom duktig på att laga mat. Han älskade matprogram och mamma fick handla de mest underliga matvaror som han skulle laga till.

Min morfar sjöng gärna när han hade tagit sig några snapsar. Sånger jag hört tusen gånger och som man kunde tycka var lite tjatiga, men som jag nu saknar...

"Ut i vårt kära Bohuslän
Där växer inga päronträn
Där växer bara kolja och
wedding och röten sill
Tjo plitta plitta pling pling plong
Tjo plitta plitta pling pling plong"

Han citerade också gärna Nils Ferlin:

"Igår var jag full, lekfull och yster
Idag är jag nykter, skamsen och dyster

Igår var jag slav vid lastens brunn
Idag är jag härsken och torr i mun

Igår höll jag bordstal för sanning och rätt
Idag vill jag spy i en vattenklosett

Igår var jag kung, idag är jag slaven
Med bävan i hjärtat jag väntar på graven

Jag känner mig redan trealnaridjup
Men ska jorden gå under vill jag först ha en sup

Ty människan är nog till sprit lite dragen
Vi träffas - i bakrus på yttersta dagen"


Min morfar var otroligt social och hade faktiskt en "väninna" som han träffade då och då de senaste åren. De pratade och åt god mat tillsammans.

Min morfar föddes den 7:e juli 1914 och dog den 27:e juli 2008. Äldst av sex syskon var han den som levde längst. Ibland pratade han om sina två småsystrar som dog i Spanska Sjukan och hur han mindes de små vita kistorna som stod i hallen. Då grät han en skvätt.

Han älskade allt som hade med havet och bohuslän att göra. Kärleken till havet gick i arv till mig och går säkert i arv till lilla K. Han kunde allt om båtar och visste var varenda kobbe låg längs hela kusten.

Att han gick bort var fullständigt naturligt, men man blir ledsen i alla fall. Han har ju alltid funnits... Lilla k älskade honom och jag är glad att de fick träffas och lära känna varandra.

Morfar, jag hoppas att du och mormor har hittat varandra. Sov så gott.

Du fattas oss...