Trauma-morgon

Någonstans långt bort hörs en melodi. Långsamt vaknar jag, tittar på mobilen som melodin kommer ifrån och inser att vi försovit oss. Inte 10 minuter utan en och en halv timme. Sambon blir arg och jag försöker ruska liv i dottern. Då hör jag telefonen ringa - på nedervåningen. Det är inte läge att springa ner i enbart trosor eftersom det nästan har hunnit bli ljust ute. Jag har ändå inte tid att svara. Då ringer det i mobilen. - "Hej det är Helena från Fritids, väckte jag er nu? Äh, vi har liksom försovit oss lite kan man säga, svarar jag. - "Det är bara det att vi går ner till Högstadiet nu och tittar på Lucia där och jag tänkte bara att om ni kommer till Fritids så är det ju ingen där". Herregud, tänker jag. Hur löser jag detta? Jag svarar bara att vi kommer så fort vi kan. Själv skulle jag med en buss och hade ca 15 minuter på mig att hinna klä på mig, hjälpa lilla K som vid det här laget redan hunnit ta på sig en sommarkjol med tillhörande vita leggings och dessutom försöka att få till någon slags make up i mitt trötta ansikte.

Av med sommarkjolen och hitta något mer lämpligt, samtidigt som jag försöker rafsa ner det jag ska ha med mig.

Vi sprang runt som yra och väldigt arga höns allihop. Jag tror att vi blev färdiga på 7 minuter. Väl borta vid skolan såg jag en av Klaras fröknar och bad att hon skulle ta med sig lilla K till Lussefirndet.

Hon kan inte ha trott att jag var riktigt funtad. Inte jag själv heller. Jag skulle inte vilja veta vad mitt blodtryck var uppe i när jag satte mig i bilen bredvid min fortfarande arga sambo. Inte läge att prata om man säger så. Jag åkte med honom ner till Göteborg och i bilen sades inte många ord. I såna lägen är det lika bra att vara tyst. Jag sminkade mig så gott jag kunde i den lilla spegel jag hade med mig, men kunde inte sluta tänka på lilla K som jag knappt hunnit pussa hej då.

Hon hann till Luciafirandet och jag lovade mig själv att vi aldrig ska uppleva en liknande morgon.


Goder morgon, goder morgon båd´ herre och fru. Vi önska eder alla en fröjdefull jul...

The true Christmas Spirit.

Första advent och stjärnor och ljusstakar ska fram. Varje år likadant: förlängningssladdarna är som bortblåsta och när man väl hittat dem och vinglar upp på en stol med pappersstjärnan i ena handen, sladden i andra och en tejprulle mellan tänderna vill stjärnan bara vrida sig hela tiden. Till slut hänger stjärnan hjälpligt rakt och man stoppar i sladden. Vad händer? Ingenting. Absolut ingenting eftersom glödlampan som man under svordomar har lyckats få in i stjärnan och omsorgsfullt knutit fast så att det blir snyggt både från insidan och utsidan visar sig vara trasig. Då är det bara och ta en kopp kaffe, lugna ner sig och sen börja om från början.

Nu är alla stjärnor uppe och det blev ju jättefint, när det väl var klart. I morgon ska jag slåss med ljusslingan runt staketet utanför dörren. Bäst att kolla att lamporna är ok innan jag drar runt den.

För allas skull.

Novembermörkret

ligger som en grå dimma runt huset dag som natt. Den sista tiden har det regnat, regnat och åter regnat. Min tröst i detta mörker är att för varje dag som går så är det en dag närmare våren, ljuset och värmen. Om en månad vänder det. Då blir det lite ljusare. Man härdar ut. För mig är hösten och vintern förödande på ett annat sätt. Jag går totalt in i "vad-ska-vi-äta-för-gott-till-helgen-syndromet". Inte bra. Inte alls bra. Jag älskar att stå och laga mat (oftast inte alltför nyttig mat) på helgerna. Det förgyller min tillvaro men tyvärr inte min kropp. Något som jag får sota för resten av året...

Sen vi flyttade hit har jag varken känt mig rädd eller orolig trots att vägen utanför huset saknar belysning. De flesta husen har mycket lampor så det känns ganska ok ändå. Det förändrades när grannen snett över vägen hade inbrott i torsdags kväll. Sonens (2 år) sparbössa och en kamera blev bytet. Jag antar att det tyder på att det är ganska unga typer som varit inne i huset. Detta gjorde mig helnojig! Jag är livrädd att bli av med något. Att någon klampar in i ens hem och rotar runt.

När jag var liten hade vi inbrott i vårt hus. De hade gått in genom fönstret i mitt rum, grisat ner överallt, druckit upp allt i alkoholväg som fanns i huset, vänt upp och ner på allting, tagit mammas smycken och dessutom brutit upp mitt lilla kassaskåp. Där hade jag lagt glasbitar och stenar som jag hade hittat. Inte en krona fanns i det kassaskåpet, men jag minns att jag tyckte att det var hemskt att någon hade varit inne i huset som inte hörde dit. Nu blir man lite mer vaksam. Lite mer försiktig.

Den här helgen skulle jag egentligen jobbat, men är sjukskriven några dagar för en infektion i ena bröstet. Det är tredje gången på ett år och andra gången på 2 månader. Denna gång blev det spruta med bedövning (som jag hade behövt bedövning för att uthärda, det gjorde ONT), punktering samt dränage som jag har fått spola 4 gånger per dag. Utan att gå in på läbbiga detaljer kan jag bara säga att det är ganska äckligt.

Dessutom blir det antibiotika 1 månad framöver. Sen antar jag att de får gå in och gräva lite med skalpellen, när inflammationen är helt borta. Jag ska ta bort dränaget i morgon. Vi får se vad de säger.

Jag är bara glad att det inte var något farligt.

En mellandag

En ledig dag. Jag hade kunnat ta en långpromenad eller städat hela huset. Jag har inte gjort något alls. I princip har jag suttit i soffan i två timmar. Om en timme skall lilla K hämtas på skolan, så jag hinner nog inte börja med något heller. Det är ju ingen katastrof precis. Det är bara det att när tiden plötsligt fins är det inte alltid man är så effektiv.

Sambon ska till Frankrike i eftermiddag och kommer hem sent i morgon kväll. Jag har hela dagen på mig. K har beställt pannkakor och popcorn i TV-soffan. Vi ska ha en liten myskväll - bara vi två. Det behövs ibland.

Igår var det någon som avslöjade för henne att tomten inte är på riktigt. Att det bara är nån som klär ut sig. Visst, hon är lite stor för att tro på tomten men å andra sidan tar hon inte skada av att få känna lite magi ibland.

Förra julen såg hon direkt att det var pappa som var tomten och var otroligt besviken över att den riktiga tomten "inte hade tid att komma utan bad pappa att klä ut sig". Det måste vara den sämsta lögnen i världshistorien. Tomtedräkten var en total katastrof. Masken var som hämtad ur en skräckfilm med stora hål för ögonen. Han tog på sig mina svarta solglasögon och hävdade att han hade varit på Bahamas. Jag vet inte vad vi trodde att hon skulle vinna på det men hon hade pratat om Tomten i flera veckor och då har man inte hjärta att avslöja sanningen.

Nu är sanningen avslöjad och vi får skapa mystiken på annat sätt. Tomten kanske kommer i alla fall. Man vet aldrig...


Ho ho ho

Mörkret har lagt sig

och jag går nästan in i koma av trötthet. Jag är övertygad om att jag bor i fel land. Vid middagen tittade sambon på mig och sa: -Näe, ska vi sälja allt och flytta till Australien? Jag tror att det var ett uns allvar i den kommentaren. Om jag tycker illa om mörkret så är det ingenting mot hur han upplever hösten. Efter en stund kom han på att man inte ens skulle få uppehållstillstånd utan att ha ett jobb och planerna på att emigrera försvann.

Det finns ju faktiskt de som gör just det. Säljer av allt och bara sticker iväg. För några år sen mötte vi ett sånt par i Skärhmns gästhamn. De var i sextioårsåldern och hade just kommit tillbaka hem efter 14 år ute på haven. 14 år!!! Allt måste ju ha förändrats under tiden de var borta. Jag tycker att de var modiga men själv skulle jag aldrig göra en sån sak, för trots det mörka och kalla älskar jag Sverige, västkusten och vårt lilla hus.

Trots kyla och mörker. This is my life as I know it - And I love it...

Tid

Den värsta för-kylningen har lagt sig. Medicinbolls-huvudet har krympt och smaksinnet har börjat återvända. Idag är jag hemma för att jag är ledig och denna dag har jag tänkt ägna åt lilla K's klädkammare som är full med saker jag inte ens kommer ihåg. Detta är inte det roligaste jag vet, men jag får ro i själen.

Jag satt och tittade runt på diverse inredningsbloggar igår kväll. Alltså, hur hinner folk med? Personerna som bor i dessa hem kan omöjligen ha tid att jobba. Jag blev nästan illamående av alla små pyssel och höstmysfloskler. Det målas om, byggs ut, bakas, trädgårdsarbetas, sys, renoveras fönster, läggs nytt tak. Däremellan dimper ett och annat barn ner, men det finns alltid tid att göra en höstkrans, måla en tavla, springa på loppis och renovera loppisfynden och sedan lägga ut bilderna på nätet så att alla likasinnade genast måste springa på loppis de också.

Jag hade varit lycklig om jag hade hunnit med en promille. Förra hösten försökte jag göra en krans. Försökte. Jag gjorde precis som Bosse Rappne i Äntligen Hemma sa. Jag tog en liten björkkvist och formade till en ring. Sen tog jag kvistar från enen som växer på vårt berg. Jag gjorde små buketter och virade tunn tråd runt. Som dekoration satte jag dit rönnbär och bär från vår häck. När jag skulle hänga upp den ramlade det mesta av både en och bär av. Dessutom var den så tung att det som skulle vara en rund krans istället blev mer som siffran noll. Min kransgörarkarriär var därmed över.

Jäkla Bosse. Ljug-Bosse.

Det har blivit en dygd att vara bäst på allt. Inte konstigt att människor kraschar rakt in i trötthetsväggen.
Nu ska jag ta tag i mitt lilla projekt. Klädkammaren i lilla K's rum.

Men först en mugg kaffe.

Höstförkylning

Hösten kom på riktigt och med den en alldeles färsk förkylning. Ingen direkt feber, bara en igentäppt näsa och ett huvud som känns som en medicinboll. På jobbet tar folk automatiskt fem steg bakåt så fort de hör att man är lite snorig. Någon tog fram en liten flaska handsprit ur fickan och började genast sprita sina händer. Därför valde jag att stanna hemma idag och imorgon. Det råder total svininfluensa-skräck. Ändå verkar de flesta avstå vaccin. Jag ska ta den i alla fall - man vet ju aldrig.

Lilla K går i simskola och simmar som aldrig förr. Visserligen mer under vattnet, vilket om man jämför ett år tillbaks är ett enormt framsteg med tanke på att hon då knappt vågade doppa hakan.

Inför terminens början hade hon byggt upp en skräck inför att ens behöva vara i närheten av den del av bassängen där simskolan skulle hålla till. "Den är för djup!!!" skrek hon. "Ni fattar inte jag kommer ju att drunkna där!!!" Några timmar innan simskolan fick hon nästintill panikångest och kunde nästan inte andas.

Vi fick faktiskt tvinga dit henne. Jag anser att det inte finns något val. Alla barn måste kunna simma. Det är inget att diskutera. Väl inne i simhallen kröp hon motvilligt ner i vattnet, hela tiden med blicken riktad mot oss. Som två fåntrattar satt vi där och gjorde tummen upp. När hon efter ca fem minuter insåg att det inte var särskilt troligt att hon skulle drunkna märkte hon att det var väldigt kul det där med simningen. Hon ropade till oss - Mamma pappa, det här är jätteroligt!!!! Vi slappnade av och slutade känna oss som sadister. Vi har sagt att hon måste gå klart simskolan innan det kan bli tal om andra aktiviteter. Hon vill rida, dansa, börja med karate, men högst på önskelisten står för tillfället Hockeyskola. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag har lite svårt att se mig som hockey-mamma, just för tillfället i alla fall.

Just nu är jag bara en snorig mamma med medicinbollshuvud.

Att Hålla Tummarna

För ett tag sen var det ju upprop i lilla K´s skola. Första dagen i den nya förskoleklassen. Pirriga och förväntansfulla stod barnen där på skolgården med sina föräldrar. Från K's dagisavdelning var det 5 st barn sammanlagt som skulle gå i samma klass. Fyra pojkar och två flickor, K och Alva. De stod och fnissade tillsammans med sina ryggsäckar på ryggen innan alla skulle gå in i klassrummet. Det var en sån där ljummen sensommardag så efter uppropet bestämde vi oss för att cykla ner till stranden.

Vi spenderade hela eftermiddagen där nere.Ungefär samtidigt som sambon dök upp kom även Alva och hennes familj dit och K och Alva lekte, badade och hade hur kul som helst. Alvas mamma och jag låg ute i vattnet och pratade en lång stund. Hon nämnde nåt om några utslag som Alva fått på halsen och att de nog skulle kolla upp det. Sen pratade vi inte mer om det. Hela kvällen spenderade vi nere vid stranden.

Veckorna har gått och allt rullar på igen...men Alva har jag inte sett. Visserligen är Alvas mamma hemma med ett litet syskon så de hämtar och lämnar vid helt andra tider. När jag har frågat K så har hon sagt att Alva nog är sjuk...

Igår på föräldramötet fick vi svaret. Jag såg det direkt när Alvas mamma och pappa kom in i klassrummet. De såg trötta och ledsna ut.
Dagen efter uppropet och vår kväll på stranden hade de gått till vårdcentralen och utslagen som inte var några utslag visade sig bero på att Alva har Leukemi. Barncancer. Ordet nästan förlamar...
Otroligt nog orkade de själva berätta om behandling och sjukhusvistelser och om att de nu har en två och ett halvt år lång behandlingstid framför sig. Två och ett halvt år! Alva ska fortsätta i klassen så mycket hon orkar, men kanske bara orkar komma då och då. Idag berättar fröknarna i skolan för barnen och imorgon ska Alva komma en stund och hälsa på. Då ska de samla hennes gamla dagiskompisar som hon känner bäst i klassrummet. Så att hon får känna att hon är faktiskt går i skolan, i alla fall ibland. När hon orkar...

Så sorgligt att ett litet barn ska behöva genomlida detta. Att missa så mycket i en ålder när allt ska vara lek och bus...så oändligt sorgligt.

Nummer 1

på listan över saker jag gärna vill ha kan strykas. Jag har äntligen köpt en digital systemkamera!!!! Efter mycket research bestämde jag mig och nu har jag en sprillans ny Nikon D3000 i min ägo.

Att läsa bruksanvisningen har tagit större delen av min lediga tid och jag tror att jag lär mig bäst genom att pröva mig fram... Många funktioner har den. Många funktioner har den som jag inte förstår ett skvatt av men det brukar lösa sig med tiden.
Fotoskolan som ingick i priset känns som ett måste.

Jag har idag varit så redig att jag kokat eget äpplemos. Det blev rosa och jättegott. Av ca 1kg äpplen blev det en burk. En burk!!!! Jag trodde liksom att det skulle bli hur mycket som helst...Nu skall jag gå över till steg 2 i redighetsklubben och göra plommonmarmelad. Är det gott? Ja, jag vet inte men annars blir det bara flugmat av de stackars plommonen.
Nä nu måste jag fingra lite på kameran igen...

Längesen...

Åter till vardagen, med allt vad det innebär. På gott och ont skulle man kunna säga. Semestern är över och så här i efterhand skulle man kunna beskriva det så här: Regn, blåst, regn, regn, se där är solen - nä, nu försvann den, regn och fyra dagars värmebölja. Vi hade ändå en underbar semester! På lilla K´s födelsedag hade vi tur med vädret. Då sken solen och vi kunde sitta ute. Två dagar senare blev det storm och regn. Vi var och tittade nere i hamnen när det blåste 28 m/s i byarna och kände oss lättade över att ha flyttat båten efter förra höstens skrovskador.

Vi kollade vädret och såg att söderöver skulle det vara ganska fint. Dagen efter packade vi bilen och drog ner till Helsingör och Köge. Där sken solen och det var nästan vindstilla. Vi åt på en mysig restaurang i Köge där portionerna var enorma och priserna riktigt hyfsade. Efter maten körde vi till stranden och badade innan det var dags att återvända norrut igen. En enda liten dagsresa kan ibland göra hela skillnaden.

Vi var några turer i Varberg och Läjet. En av gångerna, alldeles innan K's 6-årsdag skulle sambon in till Surfers Paradise. Detta ville K inte alls och fick istället följa med kusin Kajsa på stan. WOW! K trodde knappt att det var sant. En tonåring! I flera timmar gick de på stan. Vi kom överens om att mötas vid bussen i Läjet.
När bussen kör in vid hållplatsen kliver en ny K av. Nyekiperad från topp till tå. En jättefin jacka, nya jeans och nya skor. K var stoltare än någonsin och vi kände knappt igen henne. Allt tänkt som nya kläder till skolstarten. Så otroligt, otroligt gulligt av Kajsa.

Under näst sista veckan fick vi till slut några riktigt varma dagar. Vi packade båten full och begav oss först till Rörö och sen vidare till Gullholmen med mellanlandning vid Kälkerön. Vi badade så mycket vi bara orkade och hade det fullständigt ljuvligt. På vägen hem stannade vi till alldeles väster om Härön, mitt barndomsparadis. Vi badade vid en liten ö som vi kallade lagunen när jag var liten. Där är vattnet kristallklart och snorklingsvänligt. Det var med lite blandade känslor vi åkte därifrån, eftersom huset på Härön sen i somras togs över av min morbror. Jag har haft otroligt svårt att acceptera det men det kan jag berätta om en annan gång.

På det hela taget har sommaren varit underbar trots vädret och ett och annat vredesutbrott fån en hormonstinn 6-åring som under början av sommaren också lärde sig sig simma. Det är stort! Det är också stort att hon nu har börjat förskoleklass och går på fritids i stället för dagis. Och med en alldeles ny outfit dessutom.

Jag hävdar bestämt att sommaren inte är över...många fina dagar återstår.

Lite norr om Barlind

alldeles vid sidan om farleden norrut, finns en liten vik med små öar. Där var vi med båten i förrgår.

Visa av erfarenheten av att leta lite för länge efter den perfekta badviken. Leta tills alla i båten nästan förgås av hunger och irritation. Nu tog vi första bästa och det blev så bra.

Vi spred ut oss över klipporna för att markera revir. Vill man ta det ett steg längre och vara riktigt säker på att ingen lägger till i närheten får man ta av sig kläderna och sprätta runt naken på klipphällarna. Då vågar definitivt ingen lägga till inom en radie på 250 meter. Då är man suspekt. Dit har vi inte kommit än. Till nakenstadiet alltså. Där går gränsen för hur mycket privatliv jag vill ha.

Vi fikade, badade, solade, läste, badade, solade, fixade middag, badade lite till och sen åkte vi hem. Det hade blivit lite disigt, men alldeles stilla. Havet låg som en spegel.

På vägen hem ringde sambon upp en kille i Göteborg som skulle sälja surfsegel. Han slog till och blev glad och nöjd med det köpet. Bra!

Nu väntar han på Vinden. Ju mer Vind desto bättre är det. Bekvämt att bo 5 minuter från surfstranden. Den senaste tiden har han klagat på att han saknar små segel för mycket vind. Nu har han det. Ju mer surf desto gladare sambo.

Vinden ska komma ikväll.

It's out there. The perfect breeze.

PMS + trots = inte så bra

Nu är den äntligen här - semestern. Som jag har väntat och längtat. Första veckan har inte ens gått än. Det är UNDERBART! Första helgen tillbringades med sambons evigt unga och strålande lillasyster samt hennes nyblivne make. Gud vad det låter vuxet. De är i alla fall väldigt nygifta till skillnad från mig själv som inte tycks bli gift överhuvudtaget. Men jag är inte bitter. Nej nej - alls icke. Vill han gifta sig så blir det så förr eller senare ändå. Lite bitter är jag kanske i alla fall. Lite.

Hur som helst. Vi hade trevligt med våra allra första övernattningsgäster och jag fick i mig både ett och tre glas rosé. Det enda som störde mig var faktiskt lilla K's små anfall av trots. Hon har fallit in i det berömda 6-årstrotset. Detta är inte roligt. Inte på något sätt. När man dessutom har gäster får man lägga extra band på sig själv och detta vet det trotsiga lilla barnet och försöker spela ut en så gott hon kan.
Gästerna åkte och vi tog det lugnt resten av dagen. Dagen efter åkte vi ut på en liten loppis-turné. Trodde vi. De flesta loppis hade visst bara helgöppet. Det kan också nu tilläggas att min lilla kompis PMS började göra sig lite påmind. Det är som om det kryper i kroppen av irritation. Varje cell skriker "reta mig inte för då smäller det". Jag kan inte hjälpa det. Det bara händer. När då det lilla trotsiga barnet gör allt för att reta gallfeber på en blir resultatet inte jättebra. Inte bra alls.
Trotset kan t.ex yttra sig så här: - Mamma, får jag prova de här skorna (om ett par lika höga som svindyra damskor i exkluvsiv klädbutik, med snorkig personal)
- Nej, svarar jag.
- Varför då???
- Man får bara prova om man ska köpa dem, ljuger jag.
- Men snälla. Snälla, snälla, snälla...
- Nej! säger jag. Nu lite mer bestämt. Det blir lite tyst i butiken.
- Men jag VILL!!!!!(Följt av en gråtattack som bäst hade passat på Kungliga
Dramatiska Teatern)
Jag vädjar då med blicken mot sambon. Han tar över. En liten stund tar han över, men missar sekunden då det lilla trotsiga barnet har trasslat in en galge i svindyr klänning med en miljard trådar på framsidan. Hon sliter och drar i galgen och försöker befria klänningen. Det är nu jag får ett ont öga av expediten. Jag drar med mig det trotsiga lilla barnet ut ur affären. Sätter henne på en bänk och då är jag arg! Arg för att det aldrig räcker med ett nej. Arg för att man ska behöva förklara självklarheter. Arg på mig själv för att jag låter mitt dåliga humör gå ut över henne. Arg och PMS:ig. Jag hamnar på hennes nivå och blir precis lika trotsig.

Min mamma har flera gånger talat om att det faktiskt finns mediciner mot PMS. Det kanske kunde vara en bra idé.

Efter detta surnade även sambon till och tyckte inte längre att det var kul att hitta på något med oss två. Mor och dotter, båda på trotsnivå.

Idag har vi i alla fall haft en skön dag. Det blev stranden istället för en båttur. Och det kan man säga att vi kan vara glada för. Helt plötsligt blev himlen svart och åskan och regnet dånade. Mamma och pappa kom förbi och vi satt i uterummet och åt och fick skrika till varandra för att kunna höras. Men det var mysigt.

Semestermysigt.

Vi överlevde

barnkalaset. Allt gick jättebra och lilla K var supernöjd. 16 små barn rusade in och vi serverade korv med bröd och marängswiss på löpande band. Barnen underhöll sig själva. Ett stort lakan placerat på gräset i skuggan av ett äppleträd fick bli "bord".
När kalaset var slut somnade jag i soffan. Jag kan tillägga att det var 30 grader varmt.

Att åka spårvagn i Göteborg när det är 32 grader varmt ute är ingen lek. Luften står helt still och huvudet bultar och bredvid mig sitter en indier och pratar i mobil. Han pratar högt och jag känner att jag vill göra honom riktigt illa. Det är för varmt...Jag tänker att att han är väl van vid värme. Det är därför han pratar så högt och gestikulerar. Alla svettas och klibbar. Give me some air... En mamma sitter och viftar på sitt barn med en solfjäder. Smart, tänker jag och under en bråkdels sekund vill jag ta den ifrån henne.

Jag älskar verkligen när det är varmt, men det finns vissa platser som man kanske bör undvika. Spårvagnar från 60-talet är en sån plats.

Idag ska jag inte åka spårvagn. Idag är jag ledig och skall gå ner till stranden med lilla K. Jag ska bara ta det lugnt. Om en och en halv vecka är det semester.
Jag kanske står ut till dess.

Simma lugnt

Förkyld

Japp, tajmingen kunde varit bättre. 30 grader varmt och totalt genomförkyld! Imorgon invaderas huset av numer 14 barn. 4 tackade nej (thank God). Jag borde städa lite. Värmen, som jag i och för sig älskar, gör att man blir lite matt bara. Och svettig. Det känns inte som om det är läge att dra fram dammsugaren just nu faktiskt. Kanske väntar till i kväll. Undrar om det blir lättare efter ett par glas vin. Min gissning är att det inte blir det.

Michael Jackson dog i natt. Vad ska man tycka om det? Han var ett konstig typ i alla fall. Såg mest ut som en uppstoppad, vitmålad fågelskrämma som lånat håret från någon svarthårig docka. Men hans musik var bra! Jag såg honom live på Eriksberg en gång. Min kompis Petra informerade mig att det var 1988. 1988! Det är ju tusen år sen. Inte kan väl jag vara så gammal?! Ett minne från jag har därifrån är att Petra surnade till på sin dåvarande pojkväns kompis och askade honom i huvudet utan att han märkte det. Vi var ju så coola och kedjerökte hela tiden. Inte jättecoolt. Då rökte alla.

Petra var också den första som flyttade hemifrån. Tillsammans med Christian bodde hon i en lägenhet som vi andra invaderade på helgerna. Vi kände oss så vuxna och där satt vi och rökte och spelade kort tills man knappt såg varken korten man hade i handen eller sina motspelare.

Rökte gjorde också min mamma och pappa. Gärna i bilen på väg till Norge på somrarna Mamma bäddade för mig och brorsan i baksätet och där låg vi och sov eller läste eller som i mitt fall kräktes. Konstigt när bilen var totalt rökfylld och jag led av svår åksjuka. Pappa svor och skällde på diesellastbilarna som vi passerade på vägen. En gång ställde jag mig upp i baksätet och kräktes pappa rakt ner i nacken. Där fick han...

Jag klandrar dem inte. Varenda människa rökte på den tiden. Just nu känns det väldigt avlägset.
Nu är det väldigt längesen jag rökte eller spelade kort. Och nuförtiden blir jag inte ens sjösjuk. Tack gode gud för det.

Nä, nu måste jag ta tag i det där med städningen. Värme eller inte.

Mission Impossible...?

Mission Impossible 1:
Lilla K har aldrig haft nåt riktigt barnkalas eftersom hon fyller mitt i semestern. Det har varit lite av min räddning kan jag säga.Jag är inte så bra på att ordna fester och kalas, alltså inte en festfixar-typ. Det är kul att gå på andras men jag slipper gärna att ordna några själv. Till helgen skall jag frångå mina principer och har bjudit in hela lilla K´s dagisavdelning. 18 st blev det. 18!!!! Igår cyklade jag runt med inbjudningskorten och ju fler kort jag lade i brevlådor desto större blev ångesten. Gäller ångervecka??? Jag hoppas att vädergudarna är på min sida och att vi kan ha kalaset ute. Lilla K tycker att allt är super! Kan hon säga ja! Men vad vet jag? Det kan ju bli riktigt bra också.

Kalaset resulterade i Mission Impossible 2:
Man kan inte ha det hur som helst när det ska komma folk...Barnen är ju en sak, men dessa barn har ju också föräldrar som skall lämna av sina barn. Det var dags att ta tag i hatobjektet "Operation städa uterummet". Visserligen är det ju liksom inte riktigt färdiginrett, bara provisoriskt. Men ändå. Jag känner mig duktig som har öppnat kartong efter kartong. Sorterat skiten i klass 1-skit och klass 2-skit. Klass 1 slängs direkt och klass 2 göms undan till ett senare tillfälle (ett tillfälle som kanske aldrig dyker upp igen, om jag känner mig själv rätt) En del av sambons saker blev klass2-skit, eftersom jag inte visste var jag skulle göra av det. Nu får det bo i källaren.

Mission Impossible 3: Var exakt hade jag tänkt att kidsen skulle sitta? Det är ju inte så att man har 18 stolar undanstoppat. Fast alla kanske inte kommer...I Hope not!
Idag kläckte dessutom lilla K att hon vill ha sitt kalas på Lek och Bus-landet. Eh, jag skulle inte tro det...

Midsommar är förbi och pessimisterna säger att nu vänder det. Jag hatar såna kommentarer. Det är samma människor som längtar efter hösten och att "sitta inne och mysa". Såna typer borde sättas i skampåle. Eller skickas med enkel biljett till norra Sibirien. Där är det alltid kallt. Och mörkt

Dem här sommaren har precis börjat...

Springtime = Happiness

Vädret den senaste tiden har ju varit allt annat än dåligt, förutom några dagar i förra veckan när jag höll på att frysa ihjäl. Allt blommar och är grönt och fint. Det känns som om man har sovit hela vintern. Grannarna börjar också synas till när de springer mellan grillen och köket. Allt detta är UNDERBART!

Jag har rensat ogräs som aldrig förr. Förra året var vi mitt i flytten och det tog ett tag innan jag insåg att det var vår trädgård. Det kändes som om jag var ute och rotade i nån annans rabatter. Nu blommar snart syrenerna, visserligen alldeles för tidigt, men ändå...Sniff, sniff!

Idag ska jag och lilla K på besök i hennes blivande skola. Mitt lilla barn ska börja nollan till hösten. Hjälp, tänker jag och ser henne genast som obstinat femtonåring på drift. Det är ju några år till dess. Thank God for that. Hon håller på att lära sig att säga rena S, utan att läspa. Det har blivit skådespelar-S istället. Ungefär som Sean Connery. Ssscch...typ. Snart kommer hon att tappa sin första tand. Och själv blir man bara äldre.

Jag och sambon hade en liten diskussion om ålder häromdagen. Han kände det som att man är ju liksom Off The Market. Vad han hade i tankarna kan man ju bara drömma om. Men, man kan ju vara en hyfsat ok 40-åring kontrade jag. En M.I.L.F då eller?
Jag känner ett sting av 40-årskris. Jag vill faktiskt inte bli äldre än så här. Nu räcker det liksom.
Kan tom tänka mig Botox i framtiden. Fast bara i pannan. Visserligen kan man ju inte höja på ögonbrynen men man får väl grimasera på annat sätt för att visa förvåning eller missnöje.
Man blir ju rädd för sig själv. Jag har inga direkta problem med rynkor. Det finns andra problem att ta tag i. Om jag säger så här: Mullighet = mindre antal rynkor, så kan ni själva räkna ut mitt största problem. Det ska jag ta tag i nästan med en gång.

Eller kanske i morgon...

Ladybug funeral

För ett tag sen hittade lilla K en nyckelpiga i sitt rum. Den skulle bli hennes husdjur. Jaja, tänkte jag. Den blir nog inte så långlivad. I hela två veckor bodde den i en burk som K inredde med pinnar och murgröna. Ett och annat salladsblad och några vattendroppar fick den också, uti fall att den skulle bli törstig. En dag hade nyckelpigan gått och dött.Jag fick agera begravningsentreprenör. En tändsticksask fick bli kista och K hämtade lite toapapper som fick bli täcke. När vi stängde locket blev hon nästan tårögd och sade att hon kommer att sakna den lilla nyckelpigan.

Vi grävde ett hål under ett träd och lade ner asken. Några blommor och fina snäckskal fick bli själva utsmyckningen.K spikade ett kors, inte av glasspinnestorlek utan en-meter-högt-och-en-meter-brett-storlek. K tog farväl.

Her vilar Syri Ida Natali Ekström
Hon var en glad nykelpiga
Dog den 13/4 2009

Ibland byter hon ut vissna blommor mot nya. Stolt visar hon upp graven för besökare.
Farväl lilla nyckelpiga

Glad Påsk

Jaha, nu var det påsk igen då...Jag gillar verkligen påsken. Mest för att det är vår. I år är det VÅR! Det kan bara inte vara bättre väder, klarblå himmel och en stor gul SOL! Äntligen lever man. I morgon ska vi ha gäster och jag borde städa som en dåre, men istället sitter jag här och gottar mig lite.

Just nu trivs jag så bra med livet att jag nästan blir lite illamående. Jag trivs så otroligt bra i vårt lilla hus! Idag för exakt ett år sen flyttade vi ut ur vår lägenhet och jag grät en ganska ordentlig skvätt. Nu känner jag bara att det är det bästa vi gjort. I love it. Och jag älskar att bo närmre havet en bra bit utanför stan. Trots att jag åker genom Gbg varje dag, känner jag bara att det är rörigt och stökigt. Här får jag ro i själen...

Nu ska jag och min rofyllda själ ta tag i resten av städningen. Jag bara måste.

GLAD PÅSK!!!!

Havet har ändrat färg

Från vårt sovrumsfönster ser jag en gnutta hav. I alla fall tills grönskan kommer och skymmer sikten. Hittills har havet haft den där gråa mörka nyansen som ett hav har under vintern. Oinbjudande. Men idag såg jag skillnaden. Havet har fått en alldeles djupblå nyans. En vårnyans.

Själv håller jag som bäst på att försöka återhämta mig från den senaste virusattacken. Hela förra helgen försvann i en lång feberfrossa. Man är inte så fräsig när man har 40 graders feber nu för tiden. Ytterligare ett bevis på att man faktiskt blir äldre? Eller så beror det på att det inte var mer än en månad sen jag var sjuk sist...Det tar i alla fall tid innan jag känner mig 100 procent. Nu känns det mer som 65 procent. Eller möjligtvis 72. Det är segt i alla fall. Segt att vara orkeslös.
När jag ser mig i spegeln ser jag helt genomskinlig ut. Ingen vårnyans där inte.

Till helgen ska jag sitta på altanen och försöka få lite syre och vårsol. Det kanske hjälper...Kanske kan man grilla? Då blir man ju glad och mätt. Gladmätt!
På tal om mat så tittade jag på Leila på TV igår kväll. Hon är ju som en vitamininjektion. Precis som en duracellkanin springer hon runt bland örter och grönsaker och ser så där fräsch ut hela tiden. Hon steker och fräser och lägger upp mat som bara hon kan. Jag tänker att det där ser ju jättegott ut, fast jag vet att jag ändå kommer att stå vid grillen med den vanliga marinerade karrén och mina ugnrostade potatisar och grönsaker med färdigköpt sås.

Nä, fasen heller. I år är det året för förändring här ska grillas annat. Vad vet jag ju inte, men annat ska det bli.

Nu ska jag gå och äta en macka.

Hej så länge

Sunny-Day

Äntligen kom den, solen alltså. Man känner hur livet börjar återvända...Energin börjar komma tillbaka och man längtar ut.
Jag är en av de som egentligen borde gå i ide i oktober för att krypa ut någon gång i mitten på mars. Finns det EU-bidrag man kan söka för sånt? Det borde det göra.

Det är snart dags att lägga bort de svarta och grå vinterkläderna och ta fram de vita och svala kläderna. Jag skulle verkligen behöva förnya min garderob och för att kunna göra det så skulle jag också verkligen behöva vinna lite pengar... Jäkla oktober-storm som slog sönder vår båt så att vi får betala en skyhög självrisk.

Nä, så illa är det väl inte. Jag får prioritera bort maten bara. Nudelsoppa resten av månaden. Skämt åsido. Jag ska faktiskt unna mig nåt snart. Det var ett tag sen faktiskt. Jag har lagt pengar på annat. Jag har köpt mycket saker till hemmet. Saker som gör att jag ändå uthärdar den mörkaste tiden på året.

Snart ska jag ta tag i rabatter och annat. Sambon tycker att jag mest går runt och tittar i trädgården. Att jag gärna skulle gå runt i klänningar och gummistövlar precis som Leila på TV gör. Det kan ligga lite sanning i det faktiskt. Jag tycker faktiskt att det är rätt kul med trädgård. Jag försöker läsa i böcker och på nätet om förkultivering, beskäring och annat.
De som bodde i vårt hus från början var otroligt trädgårdsintresserade och planterade "smarta växter" som sköter sig själva. Det gäller bara att hålla allt vid liv och däri i ligger ett visst ansvar. Jag missade t.ex att beskära vindruvorna i växthuset i januari. Det gjordes inte förra året heller och det blev vindruvor i alla fall. Hur goda som helst. Jag får lära mig under tiden.

Jag ska få igång rabarberna och pionerna i år. Det är min mission. Förra året skrumpnade dem bara bort. Lite mer kryddor hade varit lite trevligt. Och stockrosor. Det har jag alltid velat ha. Jag köpte fröer och ska så dem inne på förnsterbrädan så får vi se vad som händer.

Sen när de blommar ska jag sitta i klänning och gummistövlar och reta gallfeber på sambon. Precis som Leila på TV.

Grey-Day

Idag är det gråare än gråast och inte alls så där vårigt som man har inbillat sig att det skulle vara.
För några timmar sen var jag på Apoteket i Stenungsund. Jag skulle hämta ut senaste dosen Kåvepenin till lilla K som fått luftvägsinfektion och tillhörande 40+ i feber.

När jag stod där och väntade kom en man in och ställde sig alldeles bredvid mig. Plötsligt känner jag hur det luktar sur mjölk blandat med lite stalldoft. Mjölkbonde från Tjörn tänkte jag genast. Såna dofter kände jag aldrig på Apoteken nere i Götet.
Så är det att bo lite lantligt.

Det är helt fascinerande hur olika läkare tänker. Lilla K har säkert fått i sig femton kurer Kåvepenin på sina fem och ett halvt år. Vissa läkare har vägrat skriva ut flytande Kåvepenin med fruktsmak bara för att den är "lika äcklig som den vanliga". Nu fick vi ytterligare en sort. Orala droppar. En endaste liten milliliter behöver hon få i sig per gång. Och det säger de nu??? Efter alla godismutor och hurrarop för att stackaren ska ta medicinen utan att kräkas ut den på golvet. Jag frågade om det var nåt nytt. Nä, sa apoteksmänniskan, det har funnits länge. K har visserligen varit rätt bra på att ta sin medicin men ibland har det varit tätt mellan kurerna och då har det varit lite trixigt. Och så har det funnits ett bättre alternativ hela tiden!

Inatt trodde jag att jag skulle bli tokig. Lilla K kom inspringande till oss och med några hopp med sylvassa hårda knän på mina ben lade hon sig mellan oss. Hon pressade sig intill mig och rätt som det var hade hon slängt upp benen så att de låg över min rygg. Små brännheta ben. Sen börjar hon liksom gurgelhosta rakt in i mitt öra. Stackaren. Det är bara att gå upp ur sängen, hämta tempen och Ipren + muta. Jag lägger mig ner och inväntar John Blund. Han kom inte. I stället börjar också sambon att snarka. Högt snarkar han... What a nuthouse, tänkte jag innan jag till slut somnade av ren utmattning.

I morgon ska det bli kanonväder. Det kan man inte tro nu när allt ligger inbäddat i grå fuktig dimma.

Nu ska jag släpa mig nerför trappan och förbereda middagen.

Helg

Vi har fått tillbaks vår dator från reparation. De behövde bara byta moderkort (?)
Jag har varit lite nervös för att mina foton skulle vara borta. Mina foton som sambon försökt få mig att säkerhetskopiera. Han sa att han t.o.m hade tänkte köpa den där drömkameran till mig, men avstått just för att han tycker att jag är så slarvig. Det var straffet, tänkte jag. Jag ringde och pratade med firman som skulle laga datorn. Jag ville bara be dem att försöka rädda alla mina foton. Pinsamt var då att jag sade att jag trodde att det var ett mekaniskt fel på datorn. Nu heter det ju inte mekaniskt när det gäller datorer utan att det är fel på hårdvaran, the hardware, så att säga. Hursomhelst så fick vi tillbaks datorn igår och alla bilder var kvar. TJOHO! Aldrig ska jag slarva mer. Jag ska säkerhetskopiera så att jag aldrig någonsin kan förlora mina bilder.

En kille på mitt jobb blev av med alla sina bilder. Detta borde jag givetvis lärt mig av. Han hade varit ute på krogen och blivit drogad. Han hade svaga minnesbilder av att två personer hjälpt honom hem. När han 24 timmar senare vaknar är hans hem länsat på allt av värde. Hans kameror och datorer med alla bilder tagna på semestrar och långresor de senaste 10 åren. Bilder som för alltid är förlorade.

Jag är inte bra på att förlora saker. Häromdagen fick vi vår nya bil. Begagnad men ny för oss. Framförallt mer bensinsnål, vilket är ganska nödvändigt i dessa ekonomiska kristider. Vår gamla bil, en Volvo 745, hade sambon skött som en bäbis.
Den kändes som en gammal trygg soffa. I bagageutrymmet var det inte mycket som inte fick plats. Den har varit med på semstrar och vid flyttar och funkat som surfmobil när det var windsurfingväder. Det var lite ledsamt att säga hej då. Knäppt javisst. Men sån är jag och har alltid varit. Den nya bilen är liten och smidig och framförallt billig i drift. Den blir en jättebra ny kompis. Men den blir liksom inte riktigt lika bekväm,,,

I kväll är det melodifestivalfinal. I love it! Hela grejen är underbar!!! Jag kommer att sitta fastnaglad i soffan och jag kommer inte att missa ett enda bidrag.

Efter melodifestivalen ska jag säkerhetskopiera.

Trevlig helg!

BF

Jag har varit fullständigt urkass på att skriva den sista tiden. Det är som om tröttheten tagit över fullständigt...Jag brukar bli sån så här på senvintern. Lite lätt apatisk. Dessutom är vår havererade dator inlämnad på reparation så just nu sitter jag och skriver på sambons tetiga laptop. Den är inte riktigt min vän. Inte tangentbordet i alla fall. Inte än.

Igår hade vi barnfritt. Det var välbehövligt kan jag säga. Vi åt på restaurang och senare på kvällen drack vi lite vin och käkade li te goda ostar. Att jag somnade på soffan en stund efter melodifestivalen var slut var inte riktigt inräknat, men jag kunde bara inte hålla mig vaken. Det var inte så bra.

Från början hade jag lite större planer för vår kväll, men sen kändes det som om vi behövde vara hemma och bara vara själva var det vi behövde mest.
Det kändes lyxigt att få prata meningen till slut utan att bli avbruten av lilla "K" som bara måste få sagt det hon vill säga. Vi försöker ändå att vara lite tuffa när det gäller just den biten, för det finns inget mer irriterande än att bli avbruten. En del föräldrar riktar blickarna på barnet så fort de öppnar munnen oavsett om man sitter upptagen mitt i en mening med någon annan. Fruktansvärt irriterande. Även på dagis får ju barnen lära sig att vänta på sin tur.

Häromdagen råkade jag ut för ett hostanfallstrauma av stora mått. Jag satt på bussen hem efter jobbet. Det var sent och bussen var nästan full så jag satte mig i den bakre delen av bussen. När vi åkt ca 10 minuter börjar jag få lite rethosta. Jag tar en halstablett och försöker harkla mig lite. Hostan blir värre och värre. Det kliar bara mer och mer och jag känner hur tårarna börja rinna. Jag sväljer och sväljer men det blir bara värre och värre. Snoret rinner och jag märker hur folk börjar titta ilsket på mig. En och annan kommentar hör jag också och ett och annat svärord når mina öron. Stackaren som sitter bredvid mig lutar sig nästan så mycket åt andra hållet så att han håller på att trilla ut i gången. Fruktansvärt. Så här höll det på ända tills jag äntligen fick gå av 30 minuter senare. Jag kände en lättnadens suck genom bussen när jag gick av. Ursäkta jag lider av KOL i sista stadiet, så jag ska bara gå hem och lägga mig och invänta döden...ursäkta!

Nu är det söndag kväll och jag ska titta på Mia och Klara, Nip Tuck och sedan reprisen av Mästarnas Mästare. En hård kväll i Tv-soffan.

På återseende.

I besparingstider...

...gäller det att hålla i pengarna, som nu efter jul när det ekar i plånboken. Därför tog jag beslutet att färga håret och göra slingor hemma. Ett besök hos frisören à tusen kronor var inte att tänka på.
Sagt och gjort kitet med färg och slingor inhandlades igår och i morse färgade jag håret. sambon hjälpte mig med slingorna, som när allt var färdigt visade sig vara lite mycket åt morotshållet. Jag speglade mig i alla tänkbara slags ljus och kunde konstatera att det fortfarande var morotsfärg och inte med bästa vilja i världen "guldbrunt" som det stod på paketet. Antingen vänjer jag mig eller så får jag helt enkelt göra om eländet en gång till.

Den här veckan har vädret skiftat från blygrått till ljusgrått med mycket inslag av regn, regn och åter regn. Och lite snöblandat blaskregn. Not så kul. Det är inte bara jag som lider av total solbrist. Varje morgon står det bleka svartklädda människor på hållplatserna och fryser. Ingen säger ett ord. Man försöker bara ta sig igenom denna period på året. Tröttheten nästan förlamar och man släpar sig ur sängen på morgonen.
Det börjar i alla fall bli lite ljusare på eftermiddagarna...underbart.

Lilla K har börjat på simskola. Minisim heter det. Jag hoppas att hon också ska våga hoppa från kanten och doppa mer än bara hakan under vatten. Hon ser ut som en tant som inte vågar få vatten i håret. De andra plaskar och hoppar utan att blinka. Men K vill hålla fröken i handen när hon hoppar i. Tusen spänn kostar det att doppa hakan och flyta på en plastkorv och hålla fröken i handen. Kanske blir hon modigare i morgon. Då ska jag gå ut i det regntunga blygråa och in i simhallen med mina morotsfärgade slingor och tänka att det är bra att mina slingor lyser upp lite grann och heja på min lilla K när hon försiktigt kliver ner i vattnet. Precis som en tant.

två noll noll nio

En snygg början på det nya året. Jag mådde lite bättre efter flunsan som däckade oss allihop. På nyårsafton åkte vi och handlade lite goda saker och sen åt vi middag. Aptiten var inte riktigt hundra. Lilla K somnade i soffan men kvart i tolv väckte vi henne, packade in henne och oss sjäva i bilen och åkte in till Stenungsund och tittade på fyrverkerierna som Stenungsbaden anordnar. Ganska maffigt faktiskt! K blev livrädd när hon såg de stora färgbollarna på himlen och trodde de skulle ramla över oss. Hon sprang åt andra hållet och var inte glad förrän vi satt i bilen igen.

På natten vaknade jag av den värsta feberfrossa jag varit med om. Jag skakade så att jag inte fick upp badrumsskåpet. 39,6. Jag sov hela nyårsdagen. Dagen efter åkte jag till doktorn igen och där fick jag andas i en PEF-mätare som visar lungkapaciteten. Hos en vuxen skall värdet ligga på 400-600. Jag kom upp i 230. Inte jättebra. Sen fick jag Bricanyl och kom därefter upp i 270. En kraftig nedre luftvägsinfektion. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin mått så dåligt som jag gjort de senaste dagarna. Nu har jag ätit penicillin i några dagar och det verkar börja hjälpa även om jag låter som Doc Holiday som sambon säger. Jag är sjukskriven hela nästa vecka.

Inte den julledigheten vi längtade efter precis. Med undantag av läkarbesök så har jag knappt varit utanför dörren sen annandag jul.

Jag har ändå bestämt mig för att detta ska bli ett bra år. Ett år då allt vänder uppåt.