Nu var det dags...

...att flytta ut. 7 månaders väntan är över. Om en stund kommer mamma hit och hjälper mig med det allra sista. Skönt. Ett moraliskt stöd och förkylningsstöd eftersom jag aldrig verkar bli frisk.

Nu väntar nystart och ett nytt slags liv. Förhoppningsvis väntar också en sommar som blir bättre än den förra.

Jag känner mig lite tom och lite trött. Tom-trött.

Flyttkartongerna tar över...

Nu är det strösaker kvar. Men det känns som om de är överallt. Jag springer fram och tillbaka mellan olika kartonger och får ingen struktur alls. Frustrerande. Dessutom hostade jag mig igenom natten och känner mig därför inte så alert och pigg. Kanske har jag fått dammlunga, vad vet jag. Det är inga dammråttor jag pratar om utan mer dammfår om man säger så. De följer mig överallt. Virvlar omkring. Är det konstigt att jag håller på att hosta ihjäl mig.


I natt sover vi sista natten i lägenheten. Konstigt. Sen är vi "bostadslösa" i två veckor. I morgon kväll invaderar vi sambons stackars bror och hans familj. Lilla "k" ser det som ett äventyr. Hon är överlycklig över att få bo ihop med sin lilla kusin.
Det kommer att gå jättebra och vi är otroligt tacksamma över att vi kunde lösa det.

Det bästa med barn är att man kommer ner på jorden när man irrar iväg i orosmolnen. "K" är ju bara drygt fyra och ett halvt år och tar livet med en klackspark. Hon tycker att det bästa med att flytta till hus är att monstren som bor i hennes rum inte kommer att flytta med till huset. De stannar kvar här säger hon.

Monster som hon har beskrivit som ca 10 cm höga med lila päls och vassa, långa klor och klibbiga tungor. De bor bakom bokhyllan i hennes rum. I hennes säng bor det ännu mindre monster som säger till henne att de ska äta henne till lunch. Men det bästa med monstren är att de blir blinda av lampljus och att de dör om man häller olja på dem. Allt enligt henne själv. Det är ju inte konstigt att hon kommer och sover i vår säng varje natt med en sån fantasi.

Nu måste jag återgå till mina egna monster - flyttkartongsmonstren.

De sista dagarna

Det är de allra sista dagarna i vår lilla lägenhet. Sambon har bott i huset i nästan 18 år - ända sen han flyttade hemifrån. Det känns jättekonstigt att vi inte ska bo här mer och i lördags hade jag ett riktigt anfall av jag-tror-att-jag-nästan-har-ångrat-mig-attack och tårarna sprutade. Jättejobbigt. Saken känns ju inte lättare av att jag är sjuk heller.

Det är ju inte så att någon tvingar mig härifrån precis. Det beslutet har vi tagit alldeles själva och ändå är det så svårt. Jag tror att det blir bättre när vi varit på banken på fredag och skrivit på papper till de nya ägarna och lämnat nycklarna. Jag är verkligen inget vidare på det här med stora omvälvande förändringar! Det är bara att konstatera. Skeptisk till min natur. Mitt logiska tänkande säger till mig att det kommer att bli jättebra och att förändringar behövs för att man ska fortsätta utvecklas.

Jag har mycket att se fram emot också. Inflyttningen i huset! Åtta dagars ledighet och grejande i lugn och ro. Ställa saker på sin plats och skapa ett nytt hem. Det ska bli jättespännande!

Det är inte första gången jag ballar ur vid stora förändringar och min erfarenhet säger mig att jag behöver göra det för att komma vidare. I slutändan blir det alltid bra.

Som motvikt till min skeptiskt lagda sida försöker jag tänka:

Det är bättre att ångra det man gjorde än att ångra det man inte gjort

Allt löser sig.

Murphys lag

Japp, alltså om något kan gå snett, kommer det att gå snett och vid sämsta möjliga tillfälle. Knappt hade jag hunnit tillbaka till jobbet förrän jag blev sjuk igen. Nej, jag är inte hypokondriker bara en oskyldig liten människa förföljd av bad luck.

Först fick jag magkatarr. Jag som alltid skrutit med att jag har en järnmage som tål allt - tydligen inte. Det blev bättre med medicin. Sen fick jag influensa med nästan 40 graders feber. Inget att göra, bara gå och lägga sig och vänta på att det skulle bli bättre. Ligga och titta på allt som måste göras innan utflyttningen nästa vecka.
Det är bara att kapitulera och hoppas att allt löser sig. Nu är febern inte så hög. Jag är mest yr i bollen och känner mig lite konstig. Jag har t.o.m lyckats släpa mig fram och tillbaka till tvättstugan med gigantiska mängder tvätt och lika gigantiska mängder svett i svettbyarna som följde. Inte visste jag att det tog 3 timmar för duntäcken att torka i torktumlaren, men det vet jag nu.

I morgon åker det mesta av bohaget ner i garaget där det får bo i 2 veckor. Jag får försöka packa det mesta under helgen, mellan svettattackerna.

Här är för övrigt Murphys lag. Håll till godo.

Murphys lag:
Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle.

Murphys första lag:
Ingenting är lika lätt som det ser ut.

Murphys andra lag:
Allting tar längre tid än du tror.

Murphys tredje lag:
I all vetenskap kommer allt som kan gå snett att gå snett.

Murphys fjärde lag:
Om möjligheten finns att flera saker kan gå snett, kommer den som orsakar mest skada att faktiskt att gå snett.

Murphys femte lag:
Om någonting absolut inte kan gå snett, gör den det ändå.

Murphys sjätte lag:
Om du upptäcker att något kan gå snett på fyra olika sätt och vidtar åtgärder för att förebygga dessa, kommer ett femte sätt som du fullständigt oförberedd på omedelbart att dyka upp.

Murphys sjunde lag:
Om du låter allt gå sin gilla gång, kommer det att gå från dåligt till sämre.

Murphys åttonde lag:
Om allting ser ut att gå bra har du uppenbarligen missat nåt.

Murphys nionde lag:
Naturen står alltid på det glömda misstagets sida.

Murphys tionde lag:
Det är omöjligt att göra något idiotsäkert eftersom idioter är så genialiska.