Två Noll Ett Två

Med ett glas vin och några tända (kaneldoftande för stämningens skull)  ljus sitter jag då här och summerar året som gått... Ja herregud, vad ska man säga om det? Det har varit ett extremt tufft år. Ett ledsamt och sorgligt år med vissa undantag.
Den här allra sista dagen på året haglar flosklerna: "Åh, undrar vad 2012 har för spännande att ge, nu börjar allt om, man får en nystart" I alla fall blir de floskler för mig. Normalt sett är det ju precis så man ska se på framtiden. Det har jag också gjort. Tidigare.  Just nu känner jag att jag fått tillräckligt med spänning för en tio-årsperiod. Mer behöver jag inte... Jag behöver lugn och ro. Jag behöver ta det lite långsamt. Hämta mig. Kanske också förbereda mig. Vem vet?
Jag har ingen aning om vad det nya året har att ge. Jag ser försiktigt på framtiden och misstänker att det innebär förändringar på ena eller andra sättet.
Det jag har bestämt inför framtiden är jag ska ta hand om mig själv. Bli lite mer egoistisk. Det är nåt jag varit riktigt urdålig på. Jag ska ta hand om mig själv och se till att jag och K har det bra. Oavsett vad som händer.

Vinet i glaset börjar ta slut och mina funderingar inför framtiden också. Det blir vad det blir. Sorgligt, roligt. Det är ju det livet handlar om...

Gott Nytt År

"Smite me, O Mighty Smiter"

Två dagar före julafton tog jag med mig K till stan. Vi köpte julklappar, var och fikade och hann också klämma in ett besök på Liseberg med mormor. Givetvis småregnade det lite och vinden var inte tropisk, men ändå. Vi hade jättemysigt. Det sista vi gjorde var att gå in i Kristallsalongen. Det var ganska kul ända tills K sprang in med näsan före i en glasvägg... Jag hörde bara en smäll och sen ett illtjut... Med öm näsa och stor bula i pannan lämnade vi Liseberg och gick mot bussen hem...
Hon var trots allt rätt nöjd med dagen och jag andades ut. Vi klädde granen som redan börjat barra och lyssnade på Peter Jöback som sjöng om julen...

Dagen före julafon gladde sig K hela dagen åt att vi skulle åka till Varberg och underbara kusinen och de andra. Det var det enda hon pratade om hela dagen.
Sent på kvällen satt jag och slog in de sista julklapparna.. K kommer gråtande in i vardagsrummet och säger att hon mår dåligt... Japp, 40 graders feber.. Det tog flera timmar att få ner den med olika febernedsättande. Jag låg vaken och bara väntade på att den skulle gå ner. På morgonen mådde hon riktigt risigt och jag hade bara lust att skrika rakt ut.... Fan, kan man inte ens få fira jul????? Nån däruppe tittar ner och smätter på en med sitt magra långa smätt-finger... Nej, du ska inte ens få fira jul.. Du ska inte få vara glad... Inte ens lite jul-glad ska du få vara...
Jag kom direkt att tänka på underbara  filmen Bruce Almighty.

Nu ska jag inte vara så överdramatisk... Fyra timmar sena valde vi att åka i alla fall. Och vi fick en alldeles perfekt jul, med underbar mat, härligt sällskap och en mycket gladare K som var lycklig över julklappar och över att få träffa sin kusin.. Idolen!

Det blev bra till slut...och vi klarade julen.

Jag avslutar med ett annat favoritcitat ur filmen

"God is a mean kid with a magnifying glass"

Bittersweet

Som en tung, blöt filt ligger det runt mig, decembermörkret.. Ibland känns det skönt att gömma sig i stora halsdukar och mörka vinterkläder. De där dagarna man går upp tidigt och är så trött att det värker i ögonen. Eller sent på kvällen, när man sitter och kurar på den nedsläckta bussen. Man tittar ut i det becksvarta mörkret utanför och det enda man ser är sin egen spegelbild som säger -"Hej, du var verkligen ingen rolig syn..Trött, blek och lite ful är du.."
Men snart vänder det och blir ljusare igen..några veckor till bara.. Senaste tiden har jag valt att släppa in små ljusglimtar i allt det eländiga. Små positiva saker som griper tag i det lite frostskadade hjärtat. De sorgsna och ledsna tankarna krymper lite och man känner att man lever. Mitt i allt det sorgliga får hjärtat plats att växa och jag hittar styrkan i att kunna se lite framåt... Blicken riktas lite längre fram och jag orkar ta reda på vad det är jag saknar och vad jag egentligen vill.. Det får bara ta lite tid..

Ovissheten

Jag tittar på människor som passerar förbi mig och undrar om de är lyckliga. Kanske rullar livet på som vanligt. Kanske inte..

Ibland händer saker som ställer allt på spel. Plötsligt får man en riktig käftsmäll av livet och inget är som förut. Mattan som man trodde man stod stadigt på dras undan och man faller handlöst. Inget är säkert och man famlar. Jag har vänt ut och in på mig själv, analyserat allt sönder och samman. Men nånstans därinne finns en styrka som gör att man orkar lite till...

Jag har underbara vänner, gamla och nya underbara som dämpar mitt fall de där dagarna när allt blir ledsamt och sorgligt...
Och jag har min lilla K, och vad som än händer i framtiden så ska jag finnas jag för henne och hon för mig...