Förra måndagen vaknade den lilla dottern "k" med 40 graders feber. Inget konstigt alls, jag trodde det var vanlig influensa. Hon hade lite ont i kroppen men inte mer än så.
På torsdagen tyckte jag att det hade gått lite väl många dagar med så hög feber och vi åkte till sjukhuset. Urinvägsinfektion och antibiotikabehandling med order om att komma tillbaka på lördagen om febern inte hade gått ner. Hon blev inte bättre utan snarare sämre och vi bestämde därför att åka tillbaka på lördag eftermiddag. Hennes feber var uppe i närmare 41 grader och hennes crp hade stigit från 130 - över 200.
Hon blev inlagd för vidare utredning. Dr sade att det var ett under att hon stod upp. Eftersom hon var allvarligt sjuk senast i somras med salmonellasepsis (salmonellabakterierna spred sig till blodet med blodförgiftning som följd) så blev vi förtvivlade av oro. Som mamma och pappa måste man vara stark inför sitt sjuka lilla barn, men det är ju så lagom lätt när doktorn står och säger att "detta är ju allvarligt, men nu ska hon få hjälp" Jag började gråta och det gjorde K också. Hon blev förtvivlad när hon såg hur orolig jag blev. Inte så proffsigt hanterat av mig, men jag kunde inte hjälpa det.
Det hör också till saken att K efter i somras är fullkomligt livrädd för allt vad provtagning heter. Hon skriker, gråter och skakar av skräck. Svetten rinner i hennes ansikte och ögonen utstrålar ren fasa. Då måste man stålsätta sig. Det blir värre när nån försöker förklara.
Vi kom upp på avdelningen. Det var mitt i natten och alldeles tyst och mörkt. Vi fick vårt rum och och K bestämde då att det var pappas tur att bo med henne på sjukhuset. De satte bedövningssalva på armarna och händerna och gav lite dormicum (lugnande) så att hon skulle klara av det lättare. Och så småningom satte de nålen. Trots lugnande fick jag ligga på K och hennes pappa hålla i båda armarna för att hålla henne stilla. De stack tre gånger innan det blev rätt.
Vi satt där och väntade. Stirrade ut i mörkret när K somnat. Vad var det hon hade? Ingen sade nånting. Allt annat kändes oviktigt. Jag åkte hem. Tankarna for runt i huvudet på mig. Tänk om det är nåt jättefarligt? Nä, då hade hon legat på IVA, men tänk om de missade nåt? Nä, varför skulle de göra det? Till slut somnade jag.
När jag kom upp på sjukhuset nästa dag var K precis lika blek och orkeslös som dagen innan. Nya prover, ny gråt. Hennes crp hade gått upp ytterligare och var nu uppe i 220. Ganska mycket när värdet ska vara under 5. Till slut sade de att hon hade en kraftig infektion i njurarna. De hoppades att det inte spridit sig ut i blodet men odlingen var inte klar. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag, sambon o K sov tillsammans alla tre.
Så småningom började hon se lite piggare ut och började äta så smått. Vi fck permission och åkte hem. K sov mellan oss. Vi vågade inte lämna henne en sekund.
Dagen efter fick hon göra en ultraljudsundersökning och senare också skintografi.
Allt funkade bra och de tror inte att njurarna tagit skada.
Nu äter hon som vanligt igen och är glad och pigg. Vi är lättade och glada över att det gick så bra.
Men när man sitter där och inget vet. Bara att det är "allvarligt" och man tittar på sin lilla skatt. När ingen säger nåt och man försöker läsa deras ansiktsuttryck för att hitta det som inte sägs. Mitt hjärta ville brista av oro.
Nu brister det nästan av glädje.
På torsdagen tyckte jag att det hade gått lite väl många dagar med så hög feber och vi åkte till sjukhuset. Urinvägsinfektion och antibiotikabehandling med order om att komma tillbaka på lördagen om febern inte hade gått ner. Hon blev inte bättre utan snarare sämre och vi bestämde därför att åka tillbaka på lördag eftermiddag. Hennes feber var uppe i närmare 41 grader och hennes crp hade stigit från 130 - över 200.
Hon blev inlagd för vidare utredning. Dr sade att det var ett under att hon stod upp. Eftersom hon var allvarligt sjuk senast i somras med salmonellasepsis (salmonellabakterierna spred sig till blodet med blodförgiftning som följd) så blev vi förtvivlade av oro. Som mamma och pappa måste man vara stark inför sitt sjuka lilla barn, men det är ju så lagom lätt när doktorn står och säger att "detta är ju allvarligt, men nu ska hon få hjälp" Jag började gråta och det gjorde K också. Hon blev förtvivlad när hon såg hur orolig jag blev. Inte så proffsigt hanterat av mig, men jag kunde inte hjälpa det.
Det hör också till saken att K efter i somras är fullkomligt livrädd för allt vad provtagning heter. Hon skriker, gråter och skakar av skräck. Svetten rinner i hennes ansikte och ögonen utstrålar ren fasa. Då måste man stålsätta sig. Det blir värre när nån försöker förklara.
Vi kom upp på avdelningen. Det var mitt i natten och alldeles tyst och mörkt. Vi fick vårt rum och och K bestämde då att det var pappas tur att bo med henne på sjukhuset. De satte bedövningssalva på armarna och händerna och gav lite dormicum (lugnande) så att hon skulle klara av det lättare. Och så småningom satte de nålen. Trots lugnande fick jag ligga på K och hennes pappa hålla i båda armarna för att hålla henne stilla. De stack tre gånger innan det blev rätt.
Vi satt där och väntade. Stirrade ut i mörkret när K somnat. Vad var det hon hade? Ingen sade nånting. Allt annat kändes oviktigt. Jag åkte hem. Tankarna for runt i huvudet på mig. Tänk om det är nåt jättefarligt? Nä, då hade hon legat på IVA, men tänk om de missade nåt? Nä, varför skulle de göra det? Till slut somnade jag.
När jag kom upp på sjukhuset nästa dag var K precis lika blek och orkeslös som dagen innan. Nya prover, ny gråt. Hennes crp hade gått upp ytterligare och var nu uppe i 220. Ganska mycket när värdet ska vara under 5. Till slut sade de att hon hade en kraftig infektion i njurarna. De hoppades att det inte spridit sig ut i blodet men odlingen var inte klar. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag, sambon o K sov tillsammans alla tre.
Så småningom började hon se lite piggare ut och började äta så smått. Vi fck permission och åkte hem. K sov mellan oss. Vi vågade inte lämna henne en sekund.
Dagen efter fick hon göra en ultraljudsundersökning och senare också skintografi.
Allt funkade bra och de tror inte att njurarna tagit skada.
Nu äter hon som vanligt igen och är glad och pigg. Vi är lättade och glada över att det gick så bra.
Men när man sitter där och inget vet. Bara att det är "allvarligt" och man tittar på sin lilla skatt. När ingen säger nåt och man försöker läsa deras ansiktsuttryck för att hitta det som inte sägs. Mitt hjärta ville brista av oro.
Nu brister det nästan av glädje.
