Man tar stryk av livets förändringar. Man bara gör det. Men man härdar också ut.
Det tar sån tid att hitta en väg framåt. Det är en del gupp på vägen och man hanterar dem också.
Det kanske ingår tänker jag. Ingår i själva utformningen. Utformningen av det nya jaget.
Ibland sitter jag i min lägenhet o ser mig omkring.. Vad hände? Hur hamnade jag här? Visst, jag trivs... men hur gick allt till? Det är en sak att vara 20 och singel. Det är nåt helt annat att vara 40+ och singel. Då, som ung var man ju inte ensam. Det var inget konstigt. Nu är det mer tragiskt. Mer patetiskt. Man är en av dem. Dem som blev över. Vill inte vara över...
Det är som att jag väntar på nåt. Jag vet inte vad.
Dagar och veckor går. Årstider växlar men det händer ingenting..
Alla andra, de som inte blev över, har fullt upp med sitt. Förståeligt... Jag var också där. Alldeles nyss.
Min lilla K som inte är så liten längre växer upp. Hon har också tagit stryk. Mycket stryk. Jag undrar vad hon kommer att säga när hon är 25. Då lär jag få höra om alla misstag jag gjort. Saker jag sagt. Utbrott jag fått. Och säkert med rätta.
Men jag kan inte sluta drömma om framtiden. Nånstans inger den hopp.. Drömmen om att hitta rätt. Hitta rätt i livet. Jag drömmer om att kunna släppa alla tvivel och våga tro på framtiden. Våga tro på någon. Någon som tror på mig. Som ser mig.
Jag har släppt taget om igår. Nu måste jag tag steget framåt. Inte leva i det förflutna. Slicka såren och våga tro. Jag kommer att gå på smällar igen. Gör det hela tiden. Men det är väl en del i det. Utformningen.
Jag vill våga tro.. på att inte bli en av de som blev över..
