Rotlös

Så kom dagen jag fruktat så. Huset ska fotograferas inför försäljning. Allt ska rensas undan, alla spår av familjeliv ska döljas och det som varit mitt liv ska plötsligt förvandlas till försäljningsobjekt.
Jag hittar en bunt med foton från en sommar bara några år tillbaka. Foton på en familj på båtsemester. En svunnen tid. Det känns som om det är någon annan på bilderna. Leende sitter vi där och tittar in i kameran. Lyckligt ovetande om vad som väntade oss. En familj i kras.
Jag lägger bilderna åt sidan. Det gör för ont och jag är för trött. Flyttkartongerna fylls med saker från ett gemensamt liv. Tidningspappersinpackade minnen.

Jag har gått sönder. Fallit i bitar. Varit tvungen att skrapa ihop det som varit kvar och sen byggt upp mig själv igen. Bit för bit. Man blir inte densamma, inte riktigt... Det kanske inte är meningen heller. Återuppbyggnaden pågår hela tiden och är långt ifrån färdig.

I 14 timmar orkar jag röja undan allt det som inte får vara med på bild. Fixar och donar... stålsätter mig.
Dagen efter är jag yr av utmattning. Yr av sorg. Kl 10 kommer fotografen och jag står där vid grinden. Helt slut, med tårar som bränner och vill bara fly.
Bilderna blir bra, riktigt bra faktiskt och jag känner mig nöjd. Jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Det känns så konstigt att se sitt hem, sina saker i en bostadsannons på nätet. Overkligt och främmande.
Den spruckna drömmen online.

Samtidigt vet jag nu att det kommer att bli bra. Så småningom.
Jag har min lägenhet som ska bli fin. Som jag ska skapa tillsammans med lilla K. Vi får börja skapa nya minnen. Nya traditioner. Ett nytt slags liv. Vi två är också en familj. Bara mindre...
Lilla K. Min skatt och mitt allt.

Det är tomt i lägenheten. Den väntar på mina möbler och att bli målad och fin. På att bli vår.
Nu ekar det när man pratar, men snart hoppas jag att den ska fyllas med liv. Vardagsliv.

Jag har mött änglar. Vänner som packar in mig i bomull och som dämpar mitt fall de där dagarna när allt är svart och svårt...

Jag är stark, liten och skör på en och samma gång.

Maskrosvuxen

När sommaren är som vackrast

Jag går in genom grinden som hör till det som varit mitt. Mitt liv. Grinden och staketet som jag målade i vitt ny färg förra sommaren.  Tittar mig omkring och ser sakerna som representerar minnen. Våra minnen. Mina minnen. Mitt liv. Vårt liv.
Grillen, utemöblerna, spadar och krattor. Korset efter lilla K's begravning av nyckelpigan.. Det sitter fortfarande nedstucket i rabatten. Texten har bleknat lite men går fortfarande att läsa. Her vilar Syri. Hon var en glad nykelpiga....
Nu ska allt förändras, brytas upp. Säljas.. Ett helt liv ska delas upp. Tårarna strömmar nerför kinderna för jag vet inte hur man gör. Hur läker man? Hur hanterar man sorgen efter en familj vars drömmar går i kras?

Allt runt mig drunknar i minnen. Varenda detalj. Huset som jag älskar så.  Som jag investerat så mycket känslor i. Nån annan ska bo här snart. Kanske en annan liten familj. Ska de tycka om det som jag tyckt om?  Kan de älska detta hus som jag gjort?

Det skrevs en bok om "den lyckliga skilsmässan" i boken "Happy Happy". Bara titeln är så provocerande och sticker som nålar ända in i hjärteroten. Happy är det sista ordet jag associerar med allt det här..

Jag stålsätter mig, tänker bort det jobbiga. Det är enda sättet. Överlevnaden. Men så plötsligt faller jag ner i det svarta sorgehålet igen...
Jag analyserar bakåt och får svårt att se framåt.. Sorgen väller fram utan slut.. Men långsamt så lyckas jag klättra uppåt.. lite lite.
Då kan jag skymta framtiden igen och hoppas att allt blir bra...

Livet kom utan bruksanvisning. Man får ta ett djupt andetag, lära under tiden och hoppas på det bästa.

New

De senaste dagarna har jag varit hemma från jobbet... Har mått halvkass, men framförallt så sover jag urdåligt på nätterna. Tankarna snurrar i skallen och hindrar John Blund från att lyckas ända fram. I natt sov jag 1 timma. 1 ynka timma! Dessvärre hade jag sen tidigare bokat en välbehövlig tid hos frisören så jag fick vackert släpa mig ur sängen och försöka måla på ett piggare ansikte än det likblekgråa som stirrade tillbaks på mig i spegeln.. Tack Gode Gud för att Du uppfann concealern.

Stressen och pressen under hösten har gjort att jag tappat mängder av hår. Hela slingor har bara rasat av mig. Tydligast blir det i duschen där de bruna långa stråna samlas i högar. Som att man blir lugnare av att se det? När jag för ett tag sen såg en bild på Yngwie Malmsteen och insåg att hans frisyr var skrämmande lik min egen (!) så var det dags att ta tag i saken.

Nu efteråt känns allt så mycket bättre... Jag känner mig liite fin. Det var ett tag sen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Mellan oktober och mars infaller min "fulperiod" Det spelar ingen roll vad jag gör så ser jag trött, blek och grå ut. Samma nyans som en beige tapet..

Just nu skulle jag kunna lägga en smärre förmögenhet på nån "mirakelkräm". Nåt som väcker det döda.

Kriser tär. Tär på kropp och själ.

Om några dagar åker jag till Stockholm. Ensam. Märkligt men nödvändigt. Måste få andas lite... Andas i en icke-ynwie-malmsteensk-frisyr.