Igår lagade jag middag till min familj. Inget konstigt med det, förutom att jag lever på pulver blandat med vatten. VATTEN!Man är liksom något sulten om man säger så.
Sambon kom hem. -"Åh, lagar du mat, vad gott!" Ja, det gör jag, tänkte jag. Men jag får ju för f-n inte äta den. För jag äter bara pulver med vatten. När det blev dags att duka ropade jag på sambon och lilla K. Inget svar. Sambon satt lite lätt avslappnad vid datorn och lilla K hittade jag som förstenad framför Bolibompa. Det var ju fint, tänkte jag. Är det nån som förstår vidden av min uppoffring???? Är det nån som fattar hur hungrig man blir av att laga mat men inte få äta den?? Är det nån som fattar att jag hade lust att ställa mig med storsleven och bara trycka i mig maten från stekpannan?
Nä, tydligen inte. Jag ropade igen, lite mer vass i tonen kan man säga. Jag tror att sambon då förstod. Han dukade och de satte sig ner och åt. Maten blev god. Trots att jag bara provsmakade med en enda liten, liten tesked så blev maten god.
Sanningen att säga så vet jag inte vad jag väntade mig för reaktion på min uppoffring. Vågen kanske, eller att nån springer före mig och kastar blomblad på golvet när jag kommer med stekpannan med oglamourös Korv stroganoff.
Man vill bara höra att man är duktig. Ett "tack för att du lagade maten, det var jättesnällt"
Sambon TYCKER att jag är duktig och de sade tack båda två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar