söndag 30 september 2007

Homestajling

Vi har just påbörjat operation "vi-ska-stajla-upp-vår-lägenhet-så-att-vi-får-bästa-möjliga-pris-för-den".
Tidigare har det inte varit så lätt att få med sambon ut i möbel- och inredningsaffärer, men nu är det inga problem alls. Han har nämligen lagt över huvudansvaret för själva stajlingen på mig. Han sa "-jag litar fullständigt på att du vet vad som är snyggt" innan vi betalade 3000 för den nya mattan till vardagsrummet. Plötsligt känner jag mig som Lulu Carter när jag går runt i möbelaffärerna och färgbutikerna. Fast kanske inte riktigt ändå... Utan cowboy-hatt och ultra på läpparna i så fall...
Nu har han börjat prata om platt-tv också. Jag vet att alla andra har det, men vår tv har funkat alldeles utmärkt. Oavsett så är tv utan konkurrens den absolut fulaste möbeln som finns, men ack så nödvändig.

Vi tror ju faktiskt att om vi fixar iordning lägenhet med små trix och knep så kommer vi att få tillbaka de pengarna vid försäljningen. Möblerna tar man ju med sig till huset. Det är väl bara att köra på och hoppas att det funkar.

Den nya mattan blev jättefin.

fredag 28 september 2007

Ro i sinnet....

Det börjar sjunka in nu - husköpet. Jag är faktiskt riktigt, riktigt glad. Jag vågar inte riktigt känna mig lycklig. Huset ska ju besiktigas också.
Min pappa säger alltid att jag är expert på att måla fan på väggen och det är sant.
Jag har tittat lite försiktigt i möbelkataloger och fantiserat fram olika idéer.
Detta blir bra!

tisdag 25 september 2007

VI GJORDE DET! VI KÖPTE HUSET!!!


Vi köpte huset! Jag kan knappt fatta det....
Alldeles för tidigt kom jag till banken. Nervös och lätt illamående. Alla de värsta tankarna malde i huvudet på mig.
Vår banktant är rätt cool och när hon började räkna så insåg vi att drömmen faktiskt var möjlig! Jag tittade på sambon och såg att han såg rätt cool ut han också. Vi insåg att det inte var nåt att vänta på utan ringde mäklaren och hon ville att vi skulle skriva papper med en gång. Så nu har vi gjort det. YES!

To Hell And Back del IV


Igår var vi och tittade på huset igen. På vägen dit ville jag bara vända och åka hem igen. Min sambo också. Mest för att skonas från besvikelse om affären inte blir av.
Sambon som vandrat dödsskuggans dal hela helgen fick tillbaka färgen i ansiktet och han skrattade faktiskt lite också. Yes, tänkte jag.

Om en liten stund ska vår lägenhet värderas. Det mesta hänger faktiskt på det. Undrar om det funkar att tända några ljus. Det ösregnar idag.
Kl 15 ska vi till banken och det är då avgörandet ska ske. Nä, nu vill jag kräkas igen. Det känns som om jag står ovanför en avgrund och tar klivet rakt ut i luften.
Är det normalt?
Det känns som om folk gödslar med pengar nuförtiden. Vi har nog gått igenom de flesta av våra vänners ekonomi. "Ja, men herregud de har ju en miljon mer i lån än vad vi skulle ha...Hur fan klarar de av det då?" osv.

Ja, vi är alltså inte framme än....vid beslutet alltså, men snart. Gulp...

måndag 24 september 2007

To Hell And Back del III

Alltså detta har varit den värsta helgen i mannaminne. Läget är följande: Vårt bud på huset är fortfarande högst. Mäklaren ringde till slut och frågade när vi kan skriva papper vid ev affär.
Herregud kan vi få mer betänketid, typ 1 år eller nåt? Vi pendlar i våra tankegångar hela tiden. Ja, det kanske är en kanonaffär, ska man köpa så ska man göra det nu osv, osv. Sen har vi också lite av katastroftänkande. Tänk om räntorna går upp till 10%. Då är vi bra rökta kan man säga. Det är alla andra också men det hjälper ju inte oss.
Tänk om man aldrig kan unna sig nånting? Är det värt det? Måste vi sälja vår båt (som är vår livsstil och vårt allt).

Det svåra är att inte lyssna på alla andra. Eller rättare sagt att inte låta sig påverkas. De flesta tycker att vi ska slå till.
Vi har tom promenerat omkring i det aktuella området för att skaffa oss en bättre bild.

Om någon skulle komma med ett högre bud nu så är det ajöss med huset. Vi går inte längre.

Vi ska i alla fall titta på huset en gång till. Vi måste också prata med banken och sätta oss och gå igenom allt på riktigt. Först då vet vi.

Blir det inte detta huset så tänker jag inte titta på hus på ett halvår. Det blir svårt att hitta ett som är lika fint.

fredag 21 september 2007

To Hell And Back forts.

Inte hört nåt än...vad händer???
Mäklaren skulle ringa tillbaka efter lunch - nu är klockan 17:30. Det var en j-ligt lång lunch om man säger så.

Detta är Tortyr

To Hell And Back


Vi har under en tid tittat efter ett lämpligt hus. Tittat och gått på visningar. Men det har alltid varit nåt vi hakat upp oss på. I onsdags var vi på ytterligare en visning - och föll pladask. Budgivningen var redan igång och vi kände oss rökta från start. Deppiga åkte vi hem, ledsna över att inte ens fått vara med i matchen. Vi bestämde oss ändå för att ringa banken nästa morgon. Vips så var vi inte rökta längre utan låg plötsligt högst av budgivarna.

Glad men samtidigt rädd började jag fantisera. Urdumt men jag kan inte hjälpa det. Plötsligt hade jag möblerat huset.Jag såg familjen framför mig på en av uteplatserna (det fanns faktiskt flera stycken) ätandes både frukost lunch och middag. Så kom kvällen och då ringer mäklaren - ett nytt högre bud. Jag ville kräkas. Nu visste vi inte om vi skulle fortsätta. Vi blev inte mycket klokare av att prata igenom det heller.

Till sist bestämde vi oss för att lägga ett sista bud och där befinner vi oss nu.
Tankarna far iväg.Nu väntar jag på att mäklaren ska ringa tillbaka.

Det skulle innebära ett stort steg för oss. Både ekonomiskt och lite geografiskt. Samtidigt har det allt annat vi drömt om.
Detta är inte särskilt bra för kroppen. Jag blir nästan förbannad när jag tänker på att man efter en visning på 30 minuter förväntas ta beslut som kommer att påverka resten av ens liv. Samtidigt så känns det lite fantastiskt också. Helt surrealistiskt.

Ovissheten är värst.

onsdag 19 september 2007

Lite Om Film


Jag har blivit lite av förälskad i svenska men även danska filmer. Allt började med "Adam och Eva". Innan dess tyckte jag nog att svenska filmer var rätt så töntiga. Men Adam och Eva har jag nog sett hundrafemtio gånger säkert, sen följde "Det blir aldrig som man tänkt sig", "Älskar älskar inte", "Tillsammans", "Klassfesten" och många fler. För inte så länge sen såg jag "Underbara Älskade" och blev smärtsamt påmind om att det faktiskt gäller att ta vara på nuet och sina nära och kära. Jag har också varit på bio (händer alltför sällan) och såg Martina Haag i sin "Underbar och älskad av alla" som var en fullständigt underbar tragikomisk film och som dessutom hade ett underbart slut.

Häromkvällen såg jag och min sambo Susanne Biers film "Efter bröllopet". Jag säger bara Mads Mikkelsen. Oj, vad bra han är! På ytan verkar allt så bra men här lurar hemligheter och dessa avslöjas givetvis på bästa möjliga ställe, på ett bröllop. Rolf Lassgård var också bra, även om jag tyckte att han spelade över lite ibland, men vad vet jag? En bra film var det i alla fall.

Ikväll tänkte jag se "Harrys döttrar".

Andra filmer jag fullständigt älskar är:

"Mitt Afrika" Fråga mig inte varför, den är bara vacker.
"Höstlegender" Brad Pitt - behöver jag säga mer?
"Där floden flyter fram" Se ovan
"Seven" Se de två ovanstående. Dessutom är Morgan Freeman med - oslagbart!
"Kalifornia" Brutal
"Livet från den ljusa sidan" och slutligen "American Beauty".

Vi får se vad Harrys döttrar gör för mig.

söndag 16 september 2007

Så var sommaren slut...


Jag får inse att sommaren nog är slut nu i alla fall...
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi hade i alla fall inte tur med vädret!
Visst var det några sköna dagar, men de blev alltför få.

Jag vet, vi bor i Sverige och allt det där, men ändå. Man har såna förhoppningar och drömmar om de där kvällarna ur Pripps-blå-reklamen. Förra sommaren var ju faktiskt just en sån sommar, som tagen ur en reklamfilm för "Besök Sverige".

Jag försöker tänka positivt om hösten, men känner mig faktiskt inte särskilt inspirerad. Vintern har jag aldrig tyckt om. Man borde ju vänja sig tycker jag...
Jag bor väl i fel land - i alla fall den mörka tiden på året.

Jag har tänkt lösa min hopplöshet genom att hitta på saker att längta till. Vad vet jag inte riktigt än, men det ger sig.
Tänkte börja med en liten helgtripp till Köpenhamn tillsammans med min sambo. Barnvakt är ju ett måste i det läget. Men VI HADE BEHÖVT KOMMA BORT LITE...

Det är ju det som är så underbart med semester. Allt blir så otvunget. Man dricker ett glas vin kl två på eftermiddagen en vanlig tisdag. Dagarna blir som de blir och man skiter i planering, handling , städning och andra måsten.

Jag har bestämt mig för att inte dras ner i höstdeppighetens grå träsk.
Ut med tråkiga vardagsmåsten
In med skojiga vardagsfestligheter

Vi får se hur jag lyckas.
Tack o hej från mig

torsdag 13 september 2007

Kanske inte så snäll i alla fall....

Jag har tidigare önskat att jag skulle bli bättre på att säga ifrån. Då menar jag inte när det gäller att säga ifrån på jobbet eller hemma. Jag menar de där andra gångerna när man blir irriterad på främlingar som bär sig dumt åt. Det händer mig rätt ofta, men jag säger inget - nada. Jag kokar av ilska men säger inget.

I förrgår var ett sånt tillfälle, men jag fick ett fullständigt frispel!
Jag kom cyklande på cykelbanan och möter ett par med barnvagn. Tilläggas kan att mannen såg något "härjad" ut. Lite anfrätt av tiden - eller möjligtvis mängden alkohol han fått i sig de senaste 20 åren. Paret gick på cykelbanan där jag kom cyklande och jag väjer undan. JAG väjer undan. Efter Ca 20 meter börjar mannen skrika åt mig: "ja, vi går ju bara här med BARNVAGN!!!!!" skrek han. Jag bara tvärnitade med cykeln och skrek tillbaka - Va fan är det med dig? Då skriker han något som jag tyvärr förträngt, men det var säkert nåt hemskt, tillbaka till mig.
Jag skriker givetvis tillbaka: -Men ni går ju för fan på cykelbanan din jävla IDIOT!

Då kom jag att tänka på att detta kunde bli farligt med tanke på mannens "egenskaper". Man vill ju inte bli nerslagen direkt, så jag hoppade upp på cykeln med skakiga ben och begav mig snabbt därifrån. Jag hörde hur han fortsatte skrika hemskheter efter mig. Tur att jag inte är kille tänkte jag, för då hade väl fullt slagsmål brutit ut.

Detta är väl ingen stor grej tänker många. Men för mig är det faktiskt det! Jag mådde så otroligt bra efteråt.

Min sambo brukar säga till mig att jag är ett lejon här hemma. Med det menar han att jag är väldigt bra på att när jag återberättar liknande händelser alltid säger att jag skulle sagt si eller så och då kommer jag ofta på fullständigt klockrena repliker. Samtidigt ser han det som en positiv egenskap att jag faktiskt är en snäll och omtänksam person. Det finns alldeles för gott om ilskan galningar ändå. ´

Men detta gjorde gott i själen.