Grått ut brunt in

Äntligen kom jag iväg till frisören. Mina grå är nu bruna i olika nyanser. En nyans blev lite väl guldig - nästan orange faktiskt. Orange är bättre än grått tänker jag.
Min frisör har en bok som heter "Världens fulaste frisyrer". I den finns bilder från 50- tal till 90-tal. Helt sinnessjuka frisyrer. Själv är jag extremt konservativ när det gäller mitt hår och ändrar sällan. Däremot har jag ju råkat ut för en del missöden i det förflutna. På gymnasiet var det en tjej i min klass som gladeligen åtog sig att klippa oss andra. Jag fick en gång för mig att jag skulle ha lugg, men bara om den var ganska lång. Javisst, sa hon tog fram saxen och klippte. Luggen blev kortare och kortare och jag blev nervösare och nervösare. Nu hör det till saken att jag har tunna fina hårstrån som gärna krullar sig. Särskilt när det är fuktigt ute. När hon var färdig var det inte mycket lugg kvar, snarare en liten krullig gloria vid hårfästet i pannan. Hon var mycket nöjd med sin insats och jag ville inte göra henne ledsen. Mina tårar fick vänta. Den kvällen gräts det mången tår i flickrummet.
Det hör också till saken att mitt hår växer extremt sakta, praktiskt taget ingenting.

Efter några år så skulle jag klippa mig igen. Jag valde en frisör nära mitt jobb. Luggen hade växt ut och jag vaktade den noga för ytterligare missöden. Frisören var från Island och förstod inte riktigt mig när jag sade: -Jag vill att du toppar det, men rör inte min lugg. Då tar han saxen och klipper rakt av. Lugg borta igen. Den gången lyckades jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag satt där i frisörstolen och grät. Den stackars isländska frisören försökte trösta när ingen tröst fanns.

Därför ändrar jag inte gärna nu heller. Det får hellre vara lite tråkigt. Eller orange.