Kanske inte så snäll i alla fall....

Jag har tidigare önskat att jag skulle bli bättre på att säga ifrån. Då menar jag inte när det gäller att säga ifrån på jobbet eller hemma. Jag menar de där andra gångerna när man blir irriterad på främlingar som bär sig dumt åt. Det händer mig rätt ofta, men jag säger inget - nada. Jag kokar av ilska men säger inget.

I förrgår var ett sånt tillfälle, men jag fick ett fullständigt frispel!
Jag kom cyklande på cykelbanan och möter ett par med barnvagn. Tilläggas kan att mannen såg något "härjad" ut. Lite anfrätt av tiden - eller möjligtvis mängden alkohol han fått i sig de senaste 20 åren. Paret gick på cykelbanan där jag kom cyklande och jag väjer undan. JAG väjer undan. Efter Ca 20 meter börjar mannen skrika åt mig: "ja, vi går ju bara här med BARNVAGN!!!!!" skrek han. Jag bara tvärnitade med cykeln och skrek tillbaka - Va fan är det med dig? Då skriker han något som jag tyvärr förträngt, men det var säkert nåt hemskt, tillbaka till mig.
Jag skriker givetvis tillbaka: -Men ni går ju för fan på cykelbanan din jävla IDIOT!

Då kom jag att tänka på att detta kunde bli farligt med tanke på mannens "egenskaper". Man vill ju inte bli nerslagen direkt, så jag hoppade upp på cykeln med skakiga ben och begav mig snabbt därifrån. Jag hörde hur han fortsatte skrika hemskheter efter mig. Tur att jag inte är kille tänkte jag, för då hade väl fullt slagsmål brutit ut.

Detta är väl ingen stor grej tänker många. Men för mig är det faktiskt det! Jag mådde så otroligt bra efteråt.

Min sambo brukar säga till mig att jag är ett lejon här hemma. Med det menar han att jag är väldigt bra på att när jag återberättar liknande händelser alltid säger att jag skulle sagt si eller så och då kommer jag ofta på fullständigt klockrena repliker. Samtidigt ser han det som en positiv egenskap att jag faktiskt är en snäll och omtänksam person. Det finns alldeles för gott om ilskan galningar ändå. ´

Men detta gjorde gott i själen.