BF

Jag har varit fullständigt urkass på att skriva den sista tiden. Det är som om tröttheten tagit över fullständigt...Jag brukar bli sån så här på senvintern. Lite lätt apatisk. Dessutom är vår havererade dator inlämnad på reparation så just nu sitter jag och skriver på sambons tetiga laptop. Den är inte riktigt min vän. Inte tangentbordet i alla fall. Inte än.

Igår hade vi barnfritt. Det var välbehövligt kan jag säga. Vi åt på restaurang och senare på kvällen drack vi lite vin och käkade li te goda ostar. Att jag somnade på soffan en stund efter melodifestivalen var slut var inte riktigt inräknat, men jag kunde bara inte hålla mig vaken. Det var inte så bra.

Från början hade jag lite större planer för vår kväll, men sen kändes det som om vi behövde vara hemma och bara vara själva var det vi behövde mest.
Det kändes lyxigt att få prata meningen till slut utan att bli avbruten av lilla "K" som bara måste få sagt det hon vill säga. Vi försöker ändå att vara lite tuffa när det gäller just den biten, för det finns inget mer irriterande än att bli avbruten. En del föräldrar riktar blickarna på barnet så fort de öppnar munnen oavsett om man sitter upptagen mitt i en mening med någon annan. Fruktansvärt irriterande. Även på dagis får ju barnen lära sig att vänta på sin tur.

Häromdagen råkade jag ut för ett hostanfallstrauma av stora mått. Jag satt på bussen hem efter jobbet. Det var sent och bussen var nästan full så jag satte mig i den bakre delen av bussen. När vi åkt ca 10 minuter börjar jag få lite rethosta. Jag tar en halstablett och försöker harkla mig lite. Hostan blir värre och värre. Det kliar bara mer och mer och jag känner hur tårarna börja rinna. Jag sväljer och sväljer men det blir bara värre och värre. Snoret rinner och jag märker hur folk börjar titta ilsket på mig. En och annan kommentar hör jag också och ett och annat svärord når mina öron. Stackaren som sitter bredvid mig lutar sig nästan så mycket åt andra hållet så att han håller på att trilla ut i gången. Fruktansvärt. Så här höll det på ända tills jag äntligen fick gå av 30 minuter senare. Jag kände en lättnadens suck genom bussen när jag gick av. Ursäkta jag lider av KOL i sista stadiet, så jag ska bara gå hem och lägga mig och invänta döden...ursäkta!

Nu är det söndag kväll och jag ska titta på Mia och Klara, Nip Tuck och sedan reprisen av Mästarnas Mästare. En hård kväll i Tv-soffan.

På återseende.