Snörvel

Ett sista dopp i havet blev det i söndags kväll. Kanske inte det allra sista, man vet aldrig. Jag känner mig alltid så sorgsen när sommaren går mot sitt slut. Alla förväntningar, allt det man inte hann med. Man vill spara alla minnen och alla ljuvliga dofter i en liten ask...Nä, nu ska vi inte bli sentimentala. Det kan bli många underbara dagar innan kylan och mörkret (= jag vill gå i ide) slår till på allvar.

Jag har varit hemma från jobbet och är totalt genomförkyld. Inatt vaknade jag av mina egna snarkningar och med en tunga som kändes som om någon stoppat in en svamp i munnen. Det blir ju så om man inte kan andas genom näsan. Högst obehagligt.
I morgon ska jag jobba igen...

Nu har jag kommit in i pendlandet på allvar. Det går hur bra som helst. Buss på morgonen och tåget hem på eftermiddagen. Tid för reflektion och eftertanke eller en tupplur ibland. Oftast har jag min mp3 med mig. Ibland glömmer jag den och då blir straffet att lyssna till de ofta högst privata mobilsamtal som bara måste ringas från bussen eller tåget. Integritet verkar vara en bortglömd egenskap i dessa sammanhang. De värsta mobilpratarmarodörerna är tonårstjejen som ringer till en kompis eller mannen i övre medelåldern som ringer jobbsamtal. Gärna på svengelska och med en röstvolym som ljuder över allt annat. Vad beror detta på? Kan det vara så att jobbmannen känner sig lite mer betydelsefull om han kan visa världen runt omkring att han är så viktig för verksamheten att han tom måste ringa jobbsamtal efter arbetsdagens slut. Det är väl möjligt att man ibland måste det men kan man inte prata i normal samtalston? Och denna bristfälliga engelska. Det är ju rent pinsamt att lyssna på.

Tonårstjejen däremot är inte riktigt lika störande. Oftast tycker jag synd om dem. Häromdagen satt en tjej bakom mig. Hon ringde till en kompis som visade sig vara gravid. Oönskad tonårsgravidietet tänkte jag. "- Men gumman, vilken vecka är du i?, Jaha 9:e. Vad ska du göra då? Har du berättat för Jocke? Nä, det är klart. Gumman, du ska se att det ordnar sig..."

Hjälp tänkte jag. 9:e veckan. Då måste hon göra nåt snabbt. Undra om hon beställt tid...Och killen då? Det är väl typiskt att inte berätta för honom. De är väl ändå två om det, eller? Jag fick hejda mig och inse att jag helt plötsligt förvandlats till en skolkurator i 50-årsåldern. Till slut lade hon på luren och jag sjönk in min egna tankar igen. Tankar som handlade om mig och mitt eget liv. Men det är lätt att ryckas med...

Lilla k har skolats in på dagis och tycker livet är toppen med nya kompisar och roliga saker att göra hela dagarna. Hon är ett gladare barn och vi är gladare föräldrar. Jag har äntligen kommit över den värsta chocken med att hon klippte av sig sitt hår. Frisören hjälpte henne att åtminstona få en frisyr. Jag tycker tom att det ser helt ok ut, även om jag inte skulle valt att klippa så mycket själv.

Snart är det helg igen. Halleluja!!! Det ska bli fint väder sägs det. Ett litet sista bad igen då kanske? Vi får väl se...