Morfar

För exakt en vecka sedan gick min morfar bort. Han blev 94 år gammal. Tre veckor innan hade vi födelsedagskalas för honom här hemma hos oss. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn samlades för att fira honom. Det var sista gången jag såg honom i livet. Nu efteråt känns det så bra att vi kunde träffas här hos oss. Jag vet att han tyckte om det. Det slog mig hur gammal jag tyckte att han såg ut. Jag tänkte att detta nog var hans sista födelsedag.

Två veckor efter hans födelsedag ramlade han hemma i lägenheten och slog i huvudet. Han blödde kraftigt och kom till sjukhuset i ambulans. De plåstrade om honom och skickade hem honom. Han verkade repa sig ganska väl men några dagar senare trillade han igen och denna gång bröt han lårbenet.

Under operationen var han vaken och pratade med sjuksköterksan som tyckte att han verkade bli blå om läpparna. "Det är ingen fara, det är jag ofta" sa han och sen försvann han. Ett stort blodtrycksfall gjorde att han svimmade av och sen var det slut... Jag tror inte att han märkte någonting. Han bara somnade lugnt och stilla på en av sommarens vackraste dagar.
På kvällen åkte vi och tog farväl av honom. Han såg så fridfull ut. Rynkorna var nästan borta och det såg ut som om han sov.

Jag är tacksam att det blev så. Att han slapp flyttas runt till olika ställen.
En stor del av honom dog redan för sex år sedan när min mormor gick bort. Jag trodde aldrig att han skulle klara av att bli ensam, men så småningom lärde han sig det också och blev dessutom duktig på att laga mat. Han älskade matprogram och mamma fick handla de mest underliga matvaror som han skulle laga till.

Min morfar sjöng gärna när han hade tagit sig några snapsar. Sånger jag hört tusen gånger och som man kunde tycka var lite tjatiga, men som jag nu saknar...

"Ut i vårt kära Bohuslän
Där växer inga päronträn
Där växer bara kolja och
wedding och röten sill
Tjo plitta plitta pling pling plong
Tjo plitta plitta pling pling plong"

Han citerade också gärna Nils Ferlin:

"Igår var jag full, lekfull och yster
Idag är jag nykter, skamsen och dyster

Igår var jag slav vid lastens brunn
Idag är jag härsken och torr i mun

Igår höll jag bordstal för sanning och rätt
Idag vill jag spy i en vattenklosett

Igår var jag kung, idag är jag slaven
Med bävan i hjärtat jag väntar på graven

Jag känner mig redan trealnaridjup
Men ska jorden gå under vill jag först ha en sup

Ty människan är nog till sprit lite dragen
Vi träffas - i bakrus på yttersta dagen"


Min morfar var otroligt social och hade faktiskt en "väninna" som han träffade då och då de senaste åren. De pratade och åt god mat tillsammans.

Min morfar föddes den 7:e juli 1914 och dog den 27:e juli 2008. Äldst av sex syskon var han den som levde längst. Ibland pratade han om sina två småsystrar som dog i Spanska Sjukan och hur han mindes de små vita kistorna som stod i hallen. Då grät han en skvätt.

Han älskade allt som hade med havet och bohuslän att göra. Kärleken till havet gick i arv till mig och går säkert i arv till lilla K. Han kunde allt om båtar och visste var varenda kobbe låg längs hela kusten.

Att han gick bort var fullständigt naturligt, men man blir ledsen i alla fall. Han har ju alltid funnits... Lilla k älskade honom och jag är glad att de fick träffas och lära känna varandra.

Morfar, jag hoppas att du och mormor har hittat varandra. Sov så gott.

Du fattas oss...