SHOWTIME!

I morgon har vi visning på vår lägenhet. Det som vi kämpat så för, varit nervösa och oroliga för...nu är det äntligen dags. För mig är det lite dubbla känslor. Jag älskar verkligen vår lilla lägenhet! Det känns konstigt att andra ska gå runt här och bedöma vårat "boställe".

Häromdagen började jag gråta nåt alldeles hejdlöst. Jag tänkte tillbaka på när vi kom hem från BB med vårt lilla, lilla knyte. Sambon och tillika den oerhört stolte fadern gick runt med den alldeles nya lilla människan och visade henne runt i hennes nya bostad. Tårarna strömmade ner för mina kinder och jag kunde inte få stopp på det.

Nu ska man komma ihåg att jag är oerhört sentimental när det gäller vissa saker.
I det här fallet är det också så att vi ju ska lämna storstan. Jag är så där bra på förändringar faktiskt. Oftast blir det ju jättebra när förändringen väl är genomförd. Jag kan faktiskt inte komma på en enda gång när det inte blivit bra, så det blir det nog den här gången också.

Det kanske inte ens är någon som vill köpa den. Vad vet jag? Men om några dagar får vi svaret.