Novembermörkret

ligger som en grå dimma runt huset dag som natt. Den sista tiden har det regnat, regnat och åter regnat. Min tröst i detta mörker är att för varje dag som går så är det en dag närmare våren, ljuset och värmen. Om en månad vänder det. Då blir det lite ljusare. Man härdar ut. För mig är hösten och vintern förödande på ett annat sätt. Jag går totalt in i "vad-ska-vi-äta-för-gott-till-helgen-syndromet". Inte bra. Inte alls bra. Jag älskar att stå och laga mat (oftast inte alltför nyttig mat) på helgerna. Det förgyller min tillvaro men tyvärr inte min kropp. Något som jag får sota för resten av året...

Sen vi flyttade hit har jag varken känt mig rädd eller orolig trots att vägen utanför huset saknar belysning. De flesta husen har mycket lampor så det känns ganska ok ändå. Det förändrades när grannen snett över vägen hade inbrott i torsdags kväll. Sonens (2 år) sparbössa och en kamera blev bytet. Jag antar att det tyder på att det är ganska unga typer som varit inne i huset. Detta gjorde mig helnojig! Jag är livrädd att bli av med något. Att någon klampar in i ens hem och rotar runt.

När jag var liten hade vi inbrott i vårt hus. De hade gått in genom fönstret i mitt rum, grisat ner överallt, druckit upp allt i alkoholväg som fanns i huset, vänt upp och ner på allting, tagit mammas smycken och dessutom brutit upp mitt lilla kassaskåp. Där hade jag lagt glasbitar och stenar som jag hade hittat. Inte en krona fanns i det kassaskåpet, men jag minns att jag tyckte att det var hemskt att någon hade varit inne i huset som inte hörde dit. Nu blir man lite mer vaksam. Lite mer försiktig.

Den här helgen skulle jag egentligen jobbat, men är sjukskriven några dagar för en infektion i ena bröstet. Det är tredje gången på ett år och andra gången på 2 månader. Denna gång blev det spruta med bedövning (som jag hade behövt bedövning för att uthärda, det gjorde ONT), punktering samt dränage som jag har fått spola 4 gånger per dag. Utan att gå in på läbbiga detaljer kan jag bara säga att det är ganska äckligt.

Dessutom blir det antibiotika 1 månad framöver. Sen antar jag att de får gå in och gräva lite med skalpellen, när inflammationen är helt borta. Jag ska ta bort dränaget i morgon. Vi får se vad de säger.

Jag är bara glad att det inte var något farligt.