Psykologi

Häromdagen fick jag plötsligt ont i vänster bröst. Jag tänkte inte så mycket på det men igår kväll sprängvärkte det och jag tänkte att jag kanske skulle kolla upp det i alla fall. I morse ringde jag till cityakuten men där kunde de inte hjälpa mig. Damen i andra sidan av luren lyckades däremot skrämma mig rätt rejält när hon sade att jag måste söka vård med en gång, att jag absolut inte fick vänta. Hon hänvisade mig vidare till axessakuten och fick mig att lova att åka dit direkt. Jag blev livrädd och alldeles iskall.

Jag bestämde mig för att åka dit med en gång. Efter en stunds väntetid på axessakuten kom jag till slut fram till kassan. De kunde inte heller hjälpa mig eftersom de inte kan diagnosticera den typen av fall och jag blev återigen hänvisad vidare till min vårdcentral i Stenungsund. Mannen i kassan på axessakuten var i alla fall snäll och skrev ut en lapp med telefonnummer. Där står jag på en gata i Haga och ringer och förklarar mitt ärende. Jag fick en tid på eftermiddagen och begav mig till tåget. Man hinner tänka mycket när man sitter på ett tåg. Jag hade inte ens ätit frukost utan fick klämt i mig en kanelbulle på vägen.

Till slut fick jag träffa en läkare. En läkare i samma ålder som jag själv. Inte jätteroligt. Jag blev så nervös och pladdrade oavbrutet innan jag till slut fick förklarat att jag tyckte att hela situationen var jättejobbig. Jag som knappt klarar av att byta om på stranden. Han visade sig vara mer förstående än vad jag trodde och sade dessutom att det märktes att jag var ganska stressad...Konstigt? Han frågade mig vad jag tänkte att det kunde vara. Kanske cancer, svarade jag. Det är helt absurt att jag sitter hos läkaren och pratar om cancer.

Han sade att det kunde vara en infektion och skrev ut antibiotika. Han fixade också en akutremiss till mammografi. För säkerhets skull. Skulle det vara nåt annat var det bra att jag hade sökt vård i ett tidigt stadium. Han ville veta om infektionen hade nån bakomliggande orsak.

I såna här situationer väger man alla ord på guldvåg och försöker analysera det som inte sägs. Man känner sig liten, ynklig och utsatt. "Tänk om" ploppar upp i huvudet.

Han sade att jag inte skulle behöva vänta mer än två veckor på mammografin. Två veckor tänkte jag, jag vill inte vänta mer än två timmar. Jag vill veta att allt är bra NU!

Det känns ändå bra att jag har sökt vård. Det är säkert inget. En infektion bara. Som jag dessutom fått medicin mot.

Hoppas...