De sista dagarna

Det är de allra sista dagarna i vår lilla lägenhet. Sambon har bott i huset i nästan 18 år - ända sen han flyttade hemifrån. Det känns jättekonstigt att vi inte ska bo här mer och i lördags hade jag ett riktigt anfall av jag-tror-att-jag-nästan-har-ångrat-mig-attack och tårarna sprutade. Jättejobbigt. Saken känns ju inte lättare av att jag är sjuk heller.

Det är ju inte så att någon tvingar mig härifrån precis. Det beslutet har vi tagit alldeles själva och ändå är det så svårt. Jag tror att det blir bättre när vi varit på banken på fredag och skrivit på papper till de nya ägarna och lämnat nycklarna. Jag är verkligen inget vidare på det här med stora omvälvande förändringar! Det är bara att konstatera. Skeptisk till min natur. Mitt logiska tänkande säger till mig att det kommer att bli jättebra och att förändringar behövs för att man ska fortsätta utvecklas.

Jag har mycket att se fram emot också. Inflyttningen i huset! Åtta dagars ledighet och grejande i lugn och ro. Ställa saker på sin plats och skapa ett nytt hem. Det ska bli jättespännande!

Det är inte första gången jag ballar ur vid stora förändringar och min erfarenhet säger mig att jag behöver göra det för att komma vidare. I slutändan blir det alltid bra.

Som motvikt till min skeptiskt lagda sida försöker jag tänka:

Det är bättre att ångra det man gjorde än att ångra det man inte gjort

Allt löser sig.