Tid

Den värsta för-kylningen har lagt sig. Medicinbolls-huvudet har krympt och smaksinnet har börjat återvända. Idag är jag hemma för att jag är ledig och denna dag har jag tänkt ägna åt lilla K's klädkammare som är full med saker jag inte ens kommer ihåg. Detta är inte det roligaste jag vet, men jag får ro i själen.

Jag satt och tittade runt på diverse inredningsbloggar igår kväll. Alltså, hur hinner folk med? Personerna som bor i dessa hem kan omöjligen ha tid att jobba. Jag blev nästan illamående av alla små pyssel och höstmysfloskler. Det målas om, byggs ut, bakas, trädgårdsarbetas, sys, renoveras fönster, läggs nytt tak. Däremellan dimper ett och annat barn ner, men det finns alltid tid att göra en höstkrans, måla en tavla, springa på loppis och renovera loppisfynden och sedan lägga ut bilderna på nätet så att alla likasinnade genast måste springa på loppis de också.

Jag hade varit lycklig om jag hade hunnit med en promille. Förra hösten försökte jag göra en krans. Försökte. Jag gjorde precis som Bosse Rappne i Äntligen Hemma sa. Jag tog en liten björkkvist och formade till en ring. Sen tog jag kvistar från enen som växer på vårt berg. Jag gjorde små buketter och virade tunn tråd runt. Som dekoration satte jag dit rönnbär och bär från vår häck. När jag skulle hänga upp den ramlade det mesta av både en och bär av. Dessutom var den så tung att det som skulle vara en rund krans istället blev mer som siffran noll. Min kransgörarkarriär var därmed över.

Jäkla Bosse. Ljug-Bosse.

Det har blivit en dygd att vara bäst på allt. Inte konstigt att människor kraschar rakt in i trötthetsväggen.
Nu ska jag ta tag i mitt lilla projekt. Klädkammaren i lilla K's rum.

Men först en mugg kaffe.