Änglar

Han ser så sorgsen ut där han står.. Mannen står mitt i korsningen vid Domkyrkan. I handen håller han en hatt. Han är smutsig och hans ben är krokiga. Han skakar i kylan. Han tittar på oss som springer förbi..vi vars största problem är att hinna med, att lyckas hitta den där perfekta julklappen så att alla blir nöjda. Någon kanske stannar till då och då..men de flesta gör som jag. Tittar åt ett annat håll..blundar. Plötsligt möter jag hans blick..tittar bort och går några steg till. Sen vänder jag tillbaka och går fram och lägger en peng i hatten. Han tittar på mig och ler lite... Det känns hemskt.

Tiggare ser man hela tiden, men det är nåt speciellt med mannen i korsningen. Han är verkligen tiggare. På riktigt. Man ser det i hans blick... Vid jul blir vi extra givmilda, vi som har allt. Vi dövar vårt dåliga samvete och hoppas att vår givmildhet ska räcka ett helt år till nästa jul...vi glömmer och springer vidare.

Vintern är kall i år igen. Kall och snövit... Snön ligger som spraygrädde över marken. Så länge den är kall och torr är det helt ok. Det är vackert med kalla dagar, vit snö och blå himmel... Det tycker till och med jag. Julen närmar sig alltför snabbt och jag hinner inte med. Den riktiga julstämningen vill inte infinna sig. Jag bestämmer mig för att göra mitt bästa.

Ibland händer det att man möter personer som det känns som man har känt hela livet. Som om man träffats förut. Som om de känner till allt om en och accepterar allt utan förbehåll. De är sällsynta och blir därför väldigt betydelsefulla...De rör ens hjärta och allra innersta själ. Någon som verkligen bryr sig om på riktigt och någon att bry sig om tillbaka. På riktigt. Det är en gåva att vara rädd om. En ynnest. En tvillingsjäl. Har man riktig tur får man behålla den gåvan länge länge...
Att vakta och att bli vaktad av...En ängel utan vingar...

Förhöst

Jag inser att det är försent att hävda att det är sensommar, så jag kallar det förhöst istället. Allt för att försöka mota bort de värsta höstkänslorna.
Sommaren tog en annan vändning än vad vi tänkt oss. Det har också tagit längre tid att komma över än vad jag trodde. Jag får frågor på jobbet varje vecka av de som inte vet..."När var det du skulle få din bäbis?" frågar någon.  Ett sting i hjärtat och jag måste förklara under tiden som jag försöker dämpa klumpen i halsen och tårarna som bränner och vill fram.

Hösten känns svårare i år. Mörkare. Tråkigare.

Som tur är har jag lilla K. Hon har börjat första klass och har under sommaren tappat sin andra framtand. Hon trivs i skolan även om hon tycker att det var lite roligare i förskoleklassen. Lite friare. Nu är det mer på allvar. Maskeradkalasen avlöser varandra och fantasin börjar ta slut. Jag blir väl snart erbjuden vip-kort i affären där jag köper allt från indiandräkter till piratkikare och kattsvansar. Här sys inga egna dräkter. Snart ska hon få ha sitt eget försenade kalas tillsammans med en kompis i klassen. Också det maskerad. Eller maskerad-disco rättare sagt. Jag frågade henne vad hon ville vara. Hon sa spå-tant. Vi föreslog daggmask
Vi får väl se om vi kan enas om nåt.

Min hjärna fylls med aktiviteter. Skolaktiviteter och fritidsaktiviteter. Gympa, hälsokontroll, utflykter, vaccinationer, fritidsgympa, låneböcker, föräldramöten, extrakläder, sittunderlag, vattenflaskor och extra frukt till idrottsdagen.

Det är ändå bra. Bra att fylla tankarna med lätta saker i stället för tunga, sorgsna och ledsamma saker. Så att jag kan komma över och förbi...

Det kommer att kännas bättre. Om ett tag till.

Sorg

Tre skulle bli fyra. Vår lilla familj skulle bli en till. Lilla K skulle få ett efterlängtat litet syskon. En spännande och lycklig tid väntade. Veckorna gick och jag längtade till v 12 när risken för missfall minskar. Jag hann nästan dit. Jag hann till vecka 11.

Ena dagen sitter vi hos barnmorskan för inskrivning. Blodprover tas och vi skriver in tider för kommande ultraljud och besök. Nästa dag är allt över.

En blödning och en obeskrivlig oro över att något är fel. Plötsligt befinner jag mig på gynakuten. Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag sitter inne hos sköterskan och jag har svårt att prata. Hon är snäll och säger att det inte behöver vara något fel. Efter en stund får jag gå in i undersökningsrummet. Under tiden ultraljudet görs försöker jag läsa doktorns ansikte. Jag försöker hitta ett litet spår av hopp. Hon säger att hon ser en graviditet, men hon ser inget liv. Inget litet hjärta som slår. Hon visar på skärmen. Jag ser också. Nu rinner tårarna ohämmat. Lycka blir till sorg. Före och efter. Början och slut.

Hon förklarar och jag försöker lyssna. I min hand får jag information och ett litet kuvert med värktabletter. Hon säger att kroppen nog kommer att avsluta det som påbörjats ganska snart. Jag får också telefonnummer till kurator om vi behöver prata.

Jag åker hem. Regnet öser ner utanför bilen. Och tårarna som rinner ner för kinderna tar aldrig slut. Vad ska jag säga till min älskade sambo som väntar där hemma med vår sovande dotter? Hur ska jag förklara för henne. Hon som glatt sig så...

Just där och då är det bara sorg. En svart sorg som nästan förlamar oss. Det värkar i själen och hjärtat känns som det ska brista. Varför?
Det hjälper inte att tänka att det är vanligt. Det är inte vanligt för oss. Och det hjälper inte heller att tänka att det var något fel på krumeluren i magen. En mage som redan börjat växa och som plötsligt inte innehöll något liv. Vi känner bara sorg. Lilla K är liten och klok. Hon blir så ledsen så ledsen, men säger "det är bättre att det hände nu och inte när bebisen kommit ut..." Hon tröstar oss och vi henne.
Dygnet som följde var en mardröm.  Smärtan i magen blev bara värre och till slut tog jag en av tabletterna jag fick. Den hjälpte inte. Några timmar senare är allt över. Borta. Tomhet och oändlig sorg. Jag gråter oavbrutet i ett dygn och börjar långsamt klättra uppåt igen.

Logiskt sett förstår jag, men sorgen är inte logisk.
Det går att försöka igen. När kroppen och själen har läkt. Det får ta lite tid.


"I natt går allt med tunga steg

Kalla fötter leker inte nudda golv

Rädda skuldror omsvepta

av tunna sjalar

Jag kan inte andas för gråten i mitt bröst

Jag kan inte se för alla tårar

Jag kan bara sörja själen blå

och hjärtat svart



Svindlande rör tanken vid dig

Du, min vackra människa

Du som kunde läka såren och

göra allting sant



Jag kan inte andas för gråten i mitt bröst

Jag kan inte se för alla tårar

Jag kan bara sörja själen blå

och hjärtat svart



Underligt hur livet kränger

Tänjer ut den sköraste

av gränser

Som en svekfull narr är kärleken,

är kärleken



Men jag ska inte dö i natt

för gråten i mitt bröst

Nej, jag ska inte dö för alla tårar

Jag ska bara sörja

själen blå och

hjärtat svart"  

                                   Lisa Nilsson "Själen blå Och hjärtat svart"

                                   

Att Trivas

Våren är här, även om värmen saknas. Det gör inget. Jag trivs ändå. Allt känns så mycket lättare och så mycket roligare nu när man slipper ficklampa när man ska gå till bussen. Lite lättare är det att gå upp på morgonen, även om jag aldrig kommer att bli någon morgonmänniska. Jag får nästan ångest när jag ser alla hurtfriska människor som promenerar förbi huset när jag sitter och päser med en kopp kaffe och tidningen en helgmorgon. Eller är det kanske avundsjuka? Kanske lite... Jag slår bort tanken och fortsätter med mitt kaffe och min tidning.

Jag har under de sista 2 månaderna försökt ändra mina levnadsvanor. Försökt att bli en sundare och bättre människa. Det går sådär. Inte jättebra. Att det ska vara så förbaskat svårt? Ibland önskar jag att blev utplacerad på en öde ö utan mat men med frukt och vatten i obegränsad mängd. Utan valmöjligheter. Utan sambon som frågar om jag också vill ha en kvällsmacka. Med brieost eller trevlig marmelad. Det är inte det att jag trycker i mig en massa godis. Det är bara det att jag samma förbränning som en amöba men med matlust som en krokodil. Det borde vara så enkelt. Jag vet precis hur jag borde leva. Enkelt, äta nyttigare och röra mig mer. Lätt som en plätt. Men svårt. Jättesvårt! Men jag har lovat mig själv att försöka. Som en present till mig själv...

K har tappat en framtand och ser ut som en pirat. För övrigt är hon i den värsta sortens trotsperiod. Jag förstår nu att 6-årstrotset kallas för lilla puberteten. Hon testar oss varje dag. Häromdagen ville hon flytta till andra föräldrar som vet hur man tar hand om ett barn. Hon är inte så lite dramatisk heller. Stora ord och stora känslor. Vissa gånger orkar man ta striden på ett bra sätt, andra gånger har man glömt allt vad förnuft heter och blir förvandlad till en lika trotsig 6-åring. De striderna är aldrig bra. De tär.

Ibland får man ett litet brev av den lilla hormonstinna dottern. Det hade varit loppis i skolan och barnen hade gjort jättefina tygblommor på pinne som satt fast i en betongklump. Eftersom jag missade loppisen bad jag fröken att lägga undan en till mig. När jag kom hem på kvällen stod blomman där och K hade lämnat ett brev till mig. "Mamma vi har redan varit på lopisen men jag tog med din bloma. Den står på bordet. Jag saknar dej. Pus och kram K. Man blir varm i hjärtat och allt är glömt. Jag tittar på henne där hon ligger i sin säng. Som en ängel.

Om Längtan och Smärta

Det kunde vara titeln på nåt tragiskt kärleksdrama, men min längtan är efter våren och smärtan är för att jag fått ryggskott. Inte särsklilt glamouröst.
Våren dröjer nog ett tag till. Mycket snö ska smälta innan dess. Men kvällarna blir ljusare och ljusare, solen börjar värma och letar sig in på nya platser i huset. Jag har sett den första krokusen blomma, tyvärr inte i egen trädgård, där är allt täckt av äcklig vit snö.

Värre är det med ryggen. Jag som aldrig haft ryggskott eller diskbråck. I tisdags kom det smygande - ryggontet. Fram mot kvällen var det riktigt illa och nästa morgon hade jag svårt att gå. Vid det här laget, på fjärde dagen trodde jag faktiskt att det skulle gått över, men inte! Det känns inte ett dugg bättre. Sambon smöjer mig med Voltaren-salva och det hjälper lite. Det är klart att det går över, men det är segt att vänta.

Igår ringde en säljare från Telia hem till oss. Han frågade efter sambon och lättad lämnade jag över luren. Han är nämligen lite tuffare än jag - en säljares mardröm. Telia-killen ville sälja digital Tv till oss. Eftersom vi fick en extremt hög teleräkning hade han lite att sälja in om man säger så. Sambon blev ändå ganska intresserad av erbjudandet ända tills det skulle spelas in muntligt avtal på telefon. Där tog det liksom ganska tvärstopp. "-Nä, du får skicka hem papper som jag kan läsa, säger sambon. Säljaren hänvisar då till ångerveckor. "-Nä, jag måste diskutera detta med min sambo, och sen kan jag återkomma till dig. "- Det går inte, fortsätter säljaren då. Jag ringer dig ikväll. " Då har vi inte diskuterat färdigt säger sambon. Det är då säljaren begår sitt misstag. " - Det är ju inte direkt världsfreden ni ska diskutera, eller? Där tog samtalet slut. Tvärslut.

Hade det varit jag så hade antagligen leveransen med digital-TV-prylar varit på väg med posten. Jag har prenumererat på både kalsonger(!), strumpor och trosor. Inte längre. Men bara att jag har gjort det är ju patetiskt. Sambon kallade mig en säljares dröm. Sen lärde jag mig att bli lite tuffare. Nu lägger jag på luren efter ett kort " är inte intresserad". Jag har dessutom registrerat oss hos NIX för att undvika obehagliga säljsamtal.

Hur som helst irriterande säljare och ryggont till trots - våren är på väg.
Snart snart.

Eller för att citera Ledin " Håll ut några veckor till, livet vänder i april"

VÅRTERMIN!

Det var längesen jag skrev nåt. Jag har börjat på inlägg flera gånger men känt mig oinsprirerad. Nu börjar våren närma sig och med ljuset kommer inspirationen tillbaka.
Man kan ju verkligen säga att vintern har hållit i sig. Snön utanför huset är säkert 30-40 cm. För första gången i mitt liv har jag åkt skridskor på havsis. Jag har is-fobi efter en scen i filmen Omen där en man går igenom isen och människorna på isen kan se hur han dras med i strömmarna och bankar för att försöka ta sig upp...givetvis lyckas han inte utan drunknar i det kalla svarta vattnet. Fy. Det vill man ju inte vara med om.

Just nu står jag faktiskt ut med snön. Den är torr och ren än så länge. Värre blir det när eländet börjar smälta.

I februari brukar jag hamna i en ful-period och detta år är inget
undantag. Håret borde vara klippt för länge sen, hudfärgen lite lätt gråblå och vikten allt annat än vad den borde vara. Varje morgon tittar jag mig i spegeln och tänker - Herregud, vad hände?

Jag känner dessutom ett litet irriterande sting av 40-årskris. 40-årskris light, i alla fall än så länge. Kris kanske är ett lite för starkt ord. Det är mer så att jag inte fattar vart åren tagit vägen. Jag som nyss var 27. Jag och sambon har hängt ihop i 11 år i år, men känt varandra i 20 . 20 år!!! Jag har dessutom en ny hobby. Räkna nytillkomna rynkor i ansiktet. Jag har bestämt mig för att inte räkna skrattrynkorna. Då blir de genast färre till antalet. Kan man ha skrattrynkor i pannan är nästa fråga.

Men igår sa min 18-åriga elev på jobbet. - "Va, är du 39??? Jag trodde bara att du var typ 32".

Typ 32 är bra.