Tvillingsjälars delade sorg

Jag har en vän, eller mer en syster. Min lillasyster som funnits där för mig fler gånger än jag kan räkna. Hon har skrapat upp resterna av mig de där dagarna när allt rasat. Vi delar allt hon och jag. Fint som fult. Mycket fult. Det där som man inte kan säga till någon annan levande själ säger vi till varann. Hon vet att jag är toppar och dalar och allt däremellan. Hon är det glittrande snälla. Hon känner mig. Jag känner henne. Jag vet hennes fula men mest hennes vackra. Hon är mitt vackra. Det som fungerar. Det trygga och varma. Hon har satt ord på mina känslor och har en aldrig sinande tro på mig. Hon är stolt när jag åstadkommer stordåd. Hon är stor när jag är liten, varm när jag är kall och glad när jag är ledsen.
Sen en tid tillbaka utkämpar hon sin egen strid så lik min egen. Jag vill inget annat än att finnas där för henne som hon funnits för mig. Plötsligt har jag inte alltid de  rätta svaren. Jag som alltid varit bra på att bortse från mina egna känslor för att se någon annans famlar. Hennes kamp ligger så nära min. Sanningen är att jag önskar att hon skulle slippa genomlida det helvete en svår separation eller skilsmässa innebär.  Jag förstår henne så väl. Vet att hon längtar ut. Bort, långt bort från allt.
Mina egna känslor bubblar upp till ytan. Allt det som jag varit så duktig på att mota bort ligger närmre än vad jag trodde. Jag gråter. För henne. För mig. Jag vill ta henne i min famn och säga att allt blir bra. För det blir det. Så småningom blir det bra. Det onda gör efter ett tag mindre ont. Men det som jag trodde inte skulle göra ont inuti mig svider fortfarande. Jag vill säga de rätta sakerna för att ge henne lindring, men är rädd att säga fel. Rädd att det ska göra ännu ondare. Jag vet hur det känns att pendla mellan sorg och ilska. Hopp och förtvivlan. Och ändå så rädd... Hon är min syster, min ängel. Jag vill vara hennes stora när hon är liten, hennes varma när hon är kall. Hennes glada när hon är ledsen. Jag älskar henne förutsättningslöst. Ibland måste man erkänna sina brister. Det gör jag nu.
Älskade ängel. Jag finns här. Jag säger inte alltid rätt saker. Ibland kanske det gör för ont. Men jag finns här. För dig. Alltid. Vi ser varandras fula, men samtidigt allt det vackra. Förlåt mig de dagar jag brister, för jag lämnar dig aldrig. Alltid din syster. Din vän. Vi ska gå genom livet tillsammans. Genom det fula och allt det vackra. Alltid.