Sorg

Tre skulle bli fyra. Vår lilla familj skulle bli en till. Lilla K skulle få ett efterlängtat litet syskon. En spännande och lycklig tid väntade. Veckorna gick och jag längtade till v 12 när risken för missfall minskar. Jag hann nästan dit. Jag hann till vecka 11.

Ena dagen sitter vi hos barnmorskan för inskrivning. Blodprover tas och vi skriver in tider för kommande ultraljud och besök. Nästa dag är allt över.

En blödning och en obeskrivlig oro över att något är fel. Plötsligt befinner jag mig på gynakuten. Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag sitter inne hos sköterskan och jag har svårt att prata. Hon är snäll och säger att det inte behöver vara något fel. Efter en stund får jag gå in i undersökningsrummet. Under tiden ultraljudet görs försöker jag läsa doktorns ansikte. Jag försöker hitta ett litet spår av hopp. Hon säger att hon ser en graviditet, men hon ser inget liv. Inget litet hjärta som slår. Hon visar på skärmen. Jag ser också. Nu rinner tårarna ohämmat. Lycka blir till sorg. Före och efter. Början och slut.

Hon förklarar och jag försöker lyssna. I min hand får jag information och ett litet kuvert med värktabletter. Hon säger att kroppen nog kommer att avsluta det som påbörjats ganska snart. Jag får också telefonnummer till kurator om vi behöver prata.

Jag åker hem. Regnet öser ner utanför bilen. Och tårarna som rinner ner för kinderna tar aldrig slut. Vad ska jag säga till min älskade sambo som väntar där hemma med vår sovande dotter? Hur ska jag förklara för henne. Hon som glatt sig så...

Just där och då är det bara sorg. En svart sorg som nästan förlamar oss. Det värkar i själen och hjärtat känns som det ska brista. Varför?
Det hjälper inte att tänka att det är vanligt. Det är inte vanligt för oss. Och det hjälper inte heller att tänka att det var något fel på krumeluren i magen. En mage som redan börjat växa och som plötsligt inte innehöll något liv. Vi känner bara sorg. Lilla K är liten och klok. Hon blir så ledsen så ledsen, men säger "det är bättre att det hände nu och inte när bebisen kommit ut..." Hon tröstar oss och vi henne.
Dygnet som följde var en mardröm.  Smärtan i magen blev bara värre och till slut tog jag en av tabletterna jag fick. Den hjälpte inte. Några timmar senare är allt över. Borta. Tomhet och oändlig sorg. Jag gråter oavbrutet i ett dygn och börjar långsamt klättra uppåt igen.

Logiskt sett förstår jag, men sorgen är inte logisk.
Det går att försöka igen. När kroppen och själen har läkt. Det får ta lite tid.


"I natt går allt med tunga steg

Kalla fötter leker inte nudda golv

Rädda skuldror omsvepta

av tunna sjalar

Jag kan inte andas för gråten i mitt bröst

Jag kan inte se för alla tårar

Jag kan bara sörja själen blå

och hjärtat svart



Svindlande rör tanken vid dig

Du, min vackra människa

Du som kunde läka såren och

göra allting sant



Jag kan inte andas för gråten i mitt bröst

Jag kan inte se för alla tårar

Jag kan bara sörja själen blå

och hjärtat svart



Underligt hur livet kränger

Tänjer ut den sköraste

av gränser

Som en svekfull narr är kärleken,

är kärleken



Men jag ska inte dö i natt

för gråten i mitt bröst

Nej, jag ska inte dö för alla tårar

Jag ska bara sörja

själen blå och

hjärtat svart"  

                                   Lisa Nilsson "Själen blå Och hjärtat svart"