Att Trivas

Våren är här, även om värmen saknas. Det gör inget. Jag trivs ändå. Allt känns så mycket lättare och så mycket roligare nu när man slipper ficklampa när man ska gå till bussen. Lite lättare är det att gå upp på morgonen, även om jag aldrig kommer att bli någon morgonmänniska. Jag får nästan ångest när jag ser alla hurtfriska människor som promenerar förbi huset när jag sitter och päser med en kopp kaffe och tidningen en helgmorgon. Eller är det kanske avundsjuka? Kanske lite... Jag slår bort tanken och fortsätter med mitt kaffe och min tidning.

Jag har under de sista 2 månaderna försökt ändra mina levnadsvanor. Försökt att bli en sundare och bättre människa. Det går sådär. Inte jättebra. Att det ska vara så förbaskat svårt? Ibland önskar jag att blev utplacerad på en öde ö utan mat men med frukt och vatten i obegränsad mängd. Utan valmöjligheter. Utan sambon som frågar om jag också vill ha en kvällsmacka. Med brieost eller trevlig marmelad. Det är inte det att jag trycker i mig en massa godis. Det är bara det att jag samma förbränning som en amöba men med matlust som en krokodil. Det borde vara så enkelt. Jag vet precis hur jag borde leva. Enkelt, äta nyttigare och röra mig mer. Lätt som en plätt. Men svårt. Jättesvårt! Men jag har lovat mig själv att försöka. Som en present till mig själv...

K har tappat en framtand och ser ut som en pirat. För övrigt är hon i den värsta sortens trotsperiod. Jag förstår nu att 6-årstrotset kallas för lilla puberteten. Hon testar oss varje dag. Häromdagen ville hon flytta till andra föräldrar som vet hur man tar hand om ett barn. Hon är inte så lite dramatisk heller. Stora ord och stora känslor. Vissa gånger orkar man ta striden på ett bra sätt, andra gånger har man glömt allt vad förnuft heter och blir förvandlad till en lika trotsig 6-åring. De striderna är aldrig bra. De tär.

Ibland får man ett litet brev av den lilla hormonstinna dottern. Det hade varit loppis i skolan och barnen hade gjort jättefina tygblommor på pinne som satt fast i en betongklump. Eftersom jag missade loppisen bad jag fröken att lägga undan en till mig. När jag kom hem på kvällen stod blomman där och K hade lämnat ett brev till mig. "Mamma vi har redan varit på lopisen men jag tog med din bloma. Den står på bordet. Jag saknar dej. Pus och kram K. Man blir varm i hjärtat och allt är glömt. Jag tittar på henne där hon ligger i sin säng. Som en ängel.