The true Christmas Spirit.

Första advent och stjärnor och ljusstakar ska fram. Varje år likadant: förlängningssladdarna är som bortblåsta och när man väl hittat dem och vinglar upp på en stol med pappersstjärnan i ena handen, sladden i andra och en tejprulle mellan tänderna vill stjärnan bara vrida sig hela tiden. Till slut hänger stjärnan hjälpligt rakt och man stoppar i sladden. Vad händer? Ingenting. Absolut ingenting eftersom glödlampan som man under svordomar har lyckats få in i stjärnan och omsorgsfullt knutit fast så att det blir snyggt både från insidan och utsidan visar sig vara trasig. Då är det bara och ta en kopp kaffe, lugna ner sig och sen börja om från början.

Nu är alla stjärnor uppe och det blev ju jättefint, när det väl var klart. I morgon ska jag slåss med ljusslingan runt staketet utanför dörren. Bäst att kolla att lamporna är ok innan jag drar runt den.

För allas skull.

Novembermörkret

ligger som en grå dimma runt huset dag som natt. Den sista tiden har det regnat, regnat och åter regnat. Min tröst i detta mörker är att för varje dag som går så är det en dag närmare våren, ljuset och värmen. Om en månad vänder det. Då blir det lite ljusare. Man härdar ut. För mig är hösten och vintern förödande på ett annat sätt. Jag går totalt in i "vad-ska-vi-äta-för-gott-till-helgen-syndromet". Inte bra. Inte alls bra. Jag älskar att stå och laga mat (oftast inte alltför nyttig mat) på helgerna. Det förgyller min tillvaro men tyvärr inte min kropp. Något som jag får sota för resten av året...

Sen vi flyttade hit har jag varken känt mig rädd eller orolig trots att vägen utanför huset saknar belysning. De flesta husen har mycket lampor så det känns ganska ok ändå. Det förändrades när grannen snett över vägen hade inbrott i torsdags kväll. Sonens (2 år) sparbössa och en kamera blev bytet. Jag antar att det tyder på att det är ganska unga typer som varit inne i huset. Detta gjorde mig helnojig! Jag är livrädd att bli av med något. Att någon klampar in i ens hem och rotar runt.

När jag var liten hade vi inbrott i vårt hus. De hade gått in genom fönstret i mitt rum, grisat ner överallt, druckit upp allt i alkoholväg som fanns i huset, vänt upp och ner på allting, tagit mammas smycken och dessutom brutit upp mitt lilla kassaskåp. Där hade jag lagt glasbitar och stenar som jag hade hittat. Inte en krona fanns i det kassaskåpet, men jag minns att jag tyckte att det var hemskt att någon hade varit inne i huset som inte hörde dit. Nu blir man lite mer vaksam. Lite mer försiktig.

Den här helgen skulle jag egentligen jobbat, men är sjukskriven några dagar för en infektion i ena bröstet. Det är tredje gången på ett år och andra gången på 2 månader. Denna gång blev det spruta med bedövning (som jag hade behövt bedövning för att uthärda, det gjorde ONT), punktering samt dränage som jag har fått spola 4 gånger per dag. Utan att gå in på läbbiga detaljer kan jag bara säga att det är ganska äckligt.

Dessutom blir det antibiotika 1 månad framöver. Sen antar jag att de får gå in och gräva lite med skalpellen, när inflammationen är helt borta. Jag ska ta bort dränaget i morgon. Vi får se vad de säger.

Jag är bara glad att det inte var något farligt.

En mellandag

En ledig dag. Jag hade kunnat ta en långpromenad eller städat hela huset. Jag har inte gjort något alls. I princip har jag suttit i soffan i två timmar. Om en timme skall lilla K hämtas på skolan, så jag hinner nog inte börja med något heller. Det är ju ingen katastrof precis. Det är bara det att när tiden plötsligt fins är det inte alltid man är så effektiv.

Sambon ska till Frankrike i eftermiddag och kommer hem sent i morgon kväll. Jag har hela dagen på mig. K har beställt pannkakor och popcorn i TV-soffan. Vi ska ha en liten myskväll - bara vi två. Det behövs ibland.

Igår var det någon som avslöjade för henne att tomten inte är på riktigt. Att det bara är nån som klär ut sig. Visst, hon är lite stor för att tro på tomten men å andra sidan tar hon inte skada av att få känna lite magi ibland.

Förra julen såg hon direkt att det var pappa som var tomten och var otroligt besviken över att den riktiga tomten "inte hade tid att komma utan bad pappa att klä ut sig". Det måste vara den sämsta lögnen i världshistorien. Tomtedräkten var en total katastrof. Masken var som hämtad ur en skräckfilm med stora hål för ögonen. Han tog på sig mina svarta solglasögon och hävdade att han hade varit på Bahamas. Jag vet inte vad vi trodde att hon skulle vinna på det men hon hade pratat om Tomten i flera veckor och då har man inte hjärta att avslöja sanningen.

Nu är sanningen avslöjad och vi får skapa mystiken på annat sätt. Tomten kanske kommer i alla fall. Man vet aldrig...


Ho ho ho

Mörkret har lagt sig

och jag går nästan in i koma av trötthet. Jag är övertygad om att jag bor i fel land. Vid middagen tittade sambon på mig och sa: -Näe, ska vi sälja allt och flytta till Australien? Jag tror att det var ett uns allvar i den kommentaren. Om jag tycker illa om mörkret så är det ingenting mot hur han upplever hösten. Efter en stund kom han på att man inte ens skulle få uppehållstillstånd utan att ha ett jobb och planerna på att emigrera försvann.

Det finns ju faktiskt de som gör just det. Säljer av allt och bara sticker iväg. För några år sen mötte vi ett sånt par i Skärhmns gästhamn. De var i sextioårsåldern och hade just kommit tillbaka hem efter 14 år ute på haven. 14 år!!! Allt måste ju ha förändrats under tiden de var borta. Jag tycker att de var modiga men själv skulle jag aldrig göra en sån sak, för trots det mörka och kalla älskar jag Sverige, västkusten och vårt lilla hus.

Trots kyla och mörker. This is my life as I know it - And I love it...